Den enes frihetshjälte är den andres terrorist. Så skulle man kunna sammanfatta grundtanken i Jan Guillous nya roman, Madame Terror. Här bygger palestinierna med rysk hjälp och Arafats pengar en oövervinnerlig ubåt. Anförda av den gamle Palestinavännen Carl Hamilton slår de ut den israeliska flottan, höstar in poäng i medierna med sin humanistiska behandling av krigsfångar och drar USA vid näsan i en spektakulär ubåtsjakt.

Titelns madame är Hamiltons gamla vän och kollega, brigadgeneral Mouna al Husseini, biträdande chef för den palestinska underrättelsetjänsten och hjärnan bakom aktionen. Vacker, vältränad och intelligent och minst lika förmögen att uppskatta ett gott vin som Carl, som glatt nappar på Mounas erbjudande, utless som han är på sitt Kalifornienliv med skyddad identitet, välgörenhet och strandpromenader.

Märkligt nog hävdar baksidestexten att romanen handlar om världens största terrorattack, ett påstående som faktiskt går tvärs emot romanens avsikt. Guillous poäng är nämligen att om palestinierna riktade in sig på ett strikt militärt mål skulle ingen kunna kalla det terrorism, en sådan aktion skulle till och med ha folkrättsligt stöd. Hela romanen formar sig till ett enda stort tänk om.

”Madame Terror” är en dröm som Guillou har drömt om en ny ordning i Mellanöstern, där palestinierna lämnar självmordsattacker och terrorism bakom sig till förmån för mer konventionell krigföring. Samt följer Genèvekonventionen, pysslar om israeliska krigsfångar som vore de gäster på ett spa och kramas om av Nelson Mandela. ”Vi är inte som de”, tänker Hamilton, där ”de” förstås är de i Guillous ögon slemma israelerna.

Efter en grymt seg prolog drar historien igång. Och en bra bit in följer man spänt med i intrigen. Guillou skriver snärtigt och underhållande, och är noga med att inte tynga texten med överdrivet mycket vapenteknisk och militär jargong. Han briljerar med trovärdiga scener från maktens inre sfärer, och rör sig lika hemtamt bland brittiska underrättelsetjänstemän som i den ryska eller amerikanska politiska eliten. Fast porträttet av Vladimir Putin känns egendomligt milt och överslätande, speciellt jämfört med de elakt roliga bilderna av Rumsfeld och Cheney. De fiktiva gestalterna beblandar sig nämligen med verkliga personer, och Guillou låter obekymrat utrikesminister Condoleezza Rice, som han helt klart hyser stor beundran för, bli en av huvudpersonerna. Ett sådant grepp kan naturligtvis diskuteras, men här fungerar det faktiskt riktigt bra.

På ett annat plan blir verklighetsanknytningen mer problematisk. Guillou bemödar sig om att lägga skeendet så nära nuläget som möjligt. Här har exempelvis Dick Cheney redan hunnit vådaskjuta sin jaktkamrat, och terrordåden i Londons tunnelbana ligger nästan ett helt år bakåt i tiden. Men hur aktuell man än försöker vara är verkligheten alltid snabbare. Guillou kunde naturligtvis inte förutse att krig skulle bryta ut i Libanon, men i en roman som låtsas vara på riktigt i allt annat blir det ändå rätt konstigt. Lite som om verkligheten grenat ut sig i en parallell framtid där inga israeliska soldater kidnappats av Hizbollah och där händelseutvecklingen gått i en annan riktning. Å andra sidan är kanske ett av Jan Guillous syften med boken just att skriva fram en parallell och lite ljusare verklighet.

Någonstans mot mitten tappar romanen fart. Att Guillou varit återhållsam med inträngande våldsscener är bara positivt, men att spänningsmomenten är så få är direkt fatalt för en berättelse som väl ändå ska föreställa en thriller. Eller är det inte så den är tänkt? Kanske ligger problemet i själva verket i att Guillou inte så mycket skrivit en spänningsroman som ett polemiskt inlägg i Mellanösterndebatten. Och som sådant är romanen inte bara tendentiös och förutsägbar – är det någon som inte vet var Guillou står i den frågan? – utan också ganska barnslig med sina ädla palestinier och tjusiga militärer. När konsten underordnas ett politiskt budskap och brukas som opinionsbildande slagträ blir det konstnärliga uttrycket nästan ofelbart lidande.