Det ser nästan ut som en firmafest. I sin nya bok Men inte om det gäller din dotter låter Jan Guillou sin gamle hjälte Carl Hamilton göra comeback. Men det är inte bara Hamilton som kommer tillbaka, även flera andra gestalter från Guillous romaner finns med i historien. Dessutom lånar Guillou från Michael Moores politiska bestiarium, när han gör Saudiarabien ansvarigt för all världens islamistiska terrorism.

En ung flicka kidnappas i Stockholm, dottern till den svenska säkerhetspolisens förhörschef och en veteran från främlingslegionen, båda därtill vänner till Carl Hamilton som återvänder till Sverige för att få resning i det mål där han tio år tidigare dömts till livstids fängelse. Spåren efter flickan leder till en saudisk prins, en lebemann av groteska mått och dessutom Hamas huvudfinansiär. Så kan även den gamla PLO-hjältinnan Mouna al Husseini på nytt kallas in under de guillouska fanorna, för att delta i fritagningen av flickan tillsammans med Hamilton och en samling franska legionärer.

Det vore lätt att ironisera över boken, ännu en orgie i våld, vapenfetischism och gamla SKP:s politiska världsbild. Bokens första del skäms också av Guillous omständliga berättande. Allt skall med, varenda detalj i ett skeende skall köras och vändas i den guillouska kvarnen utan någon som helst tanke på att ett mer stiliserat återgivande kan vara väl så effektivt eller att en eller annan läsare möjligen kan tänka själv.

Dessutom skall Hans Holmér och Thomas Bodström hånas. Det är möjligt att Bodström är en pajas, men hur många gånger och på hur många sätt behöver det påpekas? På de första 200 sidorna händer i stort sett inget annat än att Jan Guillou rider sina allt tröttare käpphästar.

Men plötsligt bränner det till i hans berättande. När flickan väl kidnappats blir Guillou mer fokuserad. Vi slipper personangrepp och de förnumstiga utläggningarna. Skeendet får utveckla sin egen dynamik. Det är som om Guillou ställer sig vid sidan av och iakttar istället för att slå fast sina egna och skeendets givna sanningar. Prosan blir tätare, dramatiken stegras utan att hotas av de överlagrade tolkningar som Jan Guillou annars varit så frikostig med. I epilogen kostar han rentav på sig en del självironi.

Halva boken en transportsträcka, därefter en riktigt hygglig thriller. Ack att någon på förlaget vågat skära i manuset. Då kunde Carl Hamiltons comeback ha blivit en minnesvärd firmafest.