Till vår hävdvunna bild av äldre nordisk historia hör uppfattningen att vikingarna och deras företrädare dyrkade Oden, Tor och Frej. Asarnas kvinnliga motsvarigheter har snarast fungerat som romantiska utsmyckningar vid männens sida. Denna historieskrivning går stick i stäv med de senaste decenniernas forskning, som helt har reviderat synen på gudinnornas funktioner.
Ett bra sätt att få sig en snabbkurs i vad vi numera tror oss veta om Freja, Frigg, Nanna, Sigyn, Skade och alla de andra – de är fler än vi tror – är att läsa Britt-Mari Näsströms ”Nordiska gudinnor. Nytolkningar av den förkristna mytologin”. Näsström, med en bakgrund som professor i religionshistoria i Göteborg, kan vila sig mot ett omfattande forskningsarbete och presenterar resultaten på ett både kunnigt och lättillgängligt sätt.
Boken inleds med veritabla rallarsvingar – välriktade och vetenskapligt underbyggda – mot allehanda föråldrade uppfattningar om gudinnor, uppfattningar som ännu är gängse i handböcker, läromedel och uppslagsverk. Näsström vänder sig bestämt, och i klargörande ordalag, mot idén om gamla modergudinnor i förhistorisk tid. Enligt den forskning hon ställer sig bakom kan man rentav påstå ”att någon könsskillnad egentligen inte existerar mellan gudars och gudinnors funktioner”. De flesta mytologier kan visa upp både stridande gudinnor och födande gudar.
Näsström gör även en historiografisk djupdykning i gudinnesynens historia. Hon visar hur mytologier har skapats och förändrats, anpassats efter samtidens krav och litterära moderiktningar, hur romerska influenser, fantasi och önsketänkande har förvridit tolkningen av de nordiska gudinnornas ursprungliga personligheter. I synnerhet 1800- talsromantikernas syn på kvinnan som ”passiv, känslig, objekt för mannens dyrkan och skydd” var förödande för gudinnor som Frigg och Freja. Hos Wagner har gudinnemakten helt urholkats och ersatts av dekorativa funktioner.
Mot detta ställer Näsström, i ett flertal tematiska kapitel, forskningens nuvarande ståndpunkter. Här finns dådkraftiga krigsgudinnor, sexuellt egensinniga och självständiga gudagemåler, trolldomskunniga sejdkvinnor och mycket annat. I synnerhet Freja framstår som en centralgestalt med en mängd handlingsområden och attribut, varav många osynliggjordes av 1800- talsromantikerna. Det framgår också att de nordiska gudinnorna dyrkades på samma sätt, och av samma skäl, som de nordiska gudarna.
Till saken hör att förvånansvärt mycket av Näsströms slutsatser bygger på lättåtkomligt källmaterial (Snorre, Saxo, Eddan, ortnamn, etcetera), vilket redovisas i slutet av boken. Det svåra har alltså inte varit att gräva fram kunskaperna. Det svåra har varit att ställa frågorna som leder till svaren – vi har helt enkelt valt att ignorera gudinnorna.
Boken är behäftad med diverse störande upprepningar och småfel, vilket borde ha åtgärdats av redaktör och korrekturläsare, men på det hela taget är ”Nordiska gudinnor” ett stycke berömvärd populärvetenskap som varmt rekommenderas.
