Kartbilder förändras. Tittar man i en 25 år gammal atlas ser man att världen såg annorlunda ut då. Detsamma gäller kartbilderna över ideologierna: förhållandet mellan vänster och höger, upplysning och upplysningskritik, nationalism och internationalism är i ständig förvandling.
Ett tänkvärt förslag på hur den ideologiska kartan ser ut idag hittar man i Ian Burumas ”Att tämja gudarna”, som just kommit i översättning. Den brittisk-nederländske journalisten har redan tidigare presenterats på svenska med ett par omdiskuterade böcker, först den lilla volymen om occidentalism (stereotyper i synen på väst) tillsammans med Avishai Margalit och sedan reportageboken om mordet på den kontroversielle filmaren Theo van Gogh.
Den här gången koncentrerar sig Buruma på något som funnits med i bilden tidigare: förhållandet mellan religion och politik. I slutkapitlet handlar det om den dagsaktuella diskussionen med islam i centrum. Med internationell utblick visar Buruma hur ett antal gamla vänsterintellektuella blivit utrerade försvarare av upplysningen och det liberala samhällets huvudprinciper. Det har uppfattats som ett rejält kliv åt höger medan flertalet vänsterintellektuella försvarat den multikulturalistiska idén.
Det originella med Burumas bok är att han inte bara granskar samtiden, utan också blickar tillbaka och åt sidorna. Han visar att upplysningen var en högst sammansatt rörelse, med en spännvidd som sträckte sig från reflexivt förnuft ända till de tankar som orsakade franska revolutionens skräckvälde.
Men riktigt intressant blir det när han visar hur andra politiska system hanterat frågan om förhållandet eller särskiljandet mellan det religiösa och det politiska, främst i Kina och Japan. Problemet är bara att det sker på knappt 40 av bokens 166 sidor, och det gör att han bara hinner snudda vid tendenser som vandrar fram och tillbaka under århundraden.
Hans tes är annars knivskarp: religionen bör skiljas åt från politiken. Med exemplen ur europeisk, asiatisk och amerikansk historia visar han hur illa det kan gå när de båda sfärerna sammanfaller och den balans som kan uppstå när det inte sker. Han gör det utifrån en kärnfull formulering: ”Religionen är inte rationell. Dess metafysiska modeller kan inte bevisas – oavsett om man tror på dem eller inte. När man reflekterar över problemen med religion och demokrati är den viktigaste frågan hur man hindrar irrationella övertygelser från att bli våldsamma.”
Formuleringen slår åt två håll. Religionen bör inte få något inflytande på politiken – men politiken ska heller inte reglera religionen.
Även om det är en stark formulering är den inte självklar. Givetvis finns det irrationalism i religionen, men den som läser kyrkofäderna, medeltida filosofer och kristna tänkare under den moderna tiden hittar också rationalitet. Den nuvarande påven har försvarat idén om ett utvidgat förnuft. Historiskt glömmer Buruma också bort hur central kyrkan var för Solidaritetsrörelsens framgång i störtandet av kommunismen i Polen.
Annars månar Buruma om nyanser. Han kritiserar dem som hävdar att islam inte kan förenas med demokratin och gör Ayaan Hirsi Ali till deras främsta språkrör. Som framgår av en intervju med henne i senaste numret av magasinet Axess är detta inte riktigt sant.
Han har visserligen ingenting till övers för multikulturalismen, men det gör honom inte blind för att dogmatism kan existera på olika håll. Den här relativa öppenheten beror på att han kokar ner frågan om vad som gör det möjligt för oss att leva tillsammans i en demokrati till att handla om huruvida man accepterar ”spelreglerna om yttrandefrihet, ett oberoende rättsväsende och fria val”. Det räcker för att demokratin upprätthålls, visst, men det måste till band mellan människor för att samhället ska bli gott att leva i. En sådan vidare gemenskap innebär inte att samhället sluter sig, tvärtom kan en större variation bli möjlig att leva med, på rikast möjliga vis. I den gemenskapen kan religionen vara ett inslag.
