I dag fyller en av vår samtids mest betydande svenska diktare 80 år. Dagen till ära inleder det lilla pigga göteborgsförlaget Kabusa en lyrikserie som kallas Kabusa Dikt. Först ut är en volym ägnad den ungdomlige 80-åringen på Öland, Lennart Sjögren. Boken har titeln ”Världskråkan” efter den nyskrivna och tidigare opublicerade långdikt som utgör den storartade uvertyren till det urval av dikter med djurmotiv som därefter följer.
Lennart Sjögrens ständigt jagande och lika ständigt jagade kråka väcker associationer till Odens Hugin och Munin, men framför allt till den oförsonliga kråka som Ted Hughes skrev en hel diktcykel om, ”Crow” (1970).
Den starka svenska naturlyriska traditionen hör nästan till våra riksklenoder, men inom den är Lennart Sjögren en djärv avvikare. Han ser nämligen ingen harmoni och frid i naturen, utan vad han ser är grymhet och kamp för överlevnad. En gång ifrågasatte han Harry Martinson och dennes efterföljares diktning som alltför ”harmonisökande” och följaktligen idylliserande. I sin syn på tillvarons och allt levandes kärva villkor har han mycket mera gemensamt med just Ted Hughes, även med amerikanen Robinson Jeffers.
Lennart Sjögren är uppvuxen på en bondgård på norra Öland, strax söder om Byxelkrok. Han bor fortfarande kvar på sin fädernegård. Jag tror att detta är förklaringen till att hans naturlyrik aldrig har tett sig som någon behaglig semesterpoesi. Hans perspektiv på tillvaron är bondens eller fiskarens, någon gång även jägarens. Han vet vad som gäller i naturen, äta eller ätas, och försöker försona sig och sina läsare med detta sakernas tillstånd.
Djuren betraktar han med en oerhörd inlevelse och ömhet. Han kan skriva vackert om en råtta som ligger och ger di åt sina små skära ungar, rentav beskriva henne som en madonna, men han meddelar oss samtidigt att han lägger ut gift för att ta kål på hela råttfamiljen.
Om den skabbiga räven skriver han med smärtsam inlevelse, om dess plåga och död, men han glömmer heller inte skabben som dör ”i brist på räv”. Han skriver om älgen som långsamt dör av svält efter att ha fått sin käke sönderskjuten av en orutinerad jägare. Han skriver dikter om grodan, fladdermusen, grävlingen, gäddan, rådjuret, ordjuret, flugan, nattskärran, sparvhöken, ormen, grisen, myran, vargen, kalven, snigeln och många fler mer eller mindre märkliga aktörer i Vår Herres hage. Ett mästarprov inom denna motivsfär är hans långa dikt ”Den romerska katten”, som handlar om och även riktar sig till en vildkatt på Colosseum i Rom. Denna katt, i slutet av sitt nionde liv, växer till en sinnebild inte bara för den västerländska historien utan för tillvarons villkor över huvud taget.
En snarlik symbolstatus har ”Världskråkan” i den nya dikt av Lennart Sjögren som ingår i denna utmärkta urvalsvolym:
Jag är världskråkan
jag sliter upp mitt duniga bröst
också en kråka har dun närmast sitt hjärta
kärlekens, lustens och de milda drömmarnas dun,
den vilda flyktens.
Längst därinne en död råtta
fastän död
den enda levande kvar i ett bo
jag redan skövlat.
Lennart Sjögren är sin vision trogen. Den värld han beskriver är grym, fylld av lidande och död, men den är också vacker, liksom av trots. Denna volym är illustrerad med träsnitt gjorda av konstnären Eva Forsberg, tillika poetens hustru. Den är en gåva som Lennart Sjögren ger till sina läsare på sin 80-årsdag. Det är bara att tacka och ta emot.
