Frankrike är duktigt på att vidmakthålla romantiken kring sin motståndsrörelse under andra världskriget. Vél d’Hiv-razzian är ett mycket mindre populärt samtalsämne. Har du hört talas om den?

Den 16 och 17 juli 1942 arresterade den franska polisen 12884 judar, varav 4051 barn. Minst 7000 av dem samlades upp i ett cykelstadion i Paris, Vélodrome d’Hiver, där de fick tillbringa fem dygn under vidriga förhållanden, utan vare sig mat, madrasser eller toaletter, och med en enda vattenkran för alla fångar. Paniken spred sig. De som försökte fly dödades på fläcken. Ett hundratal begick självmord. Övriga transporterades sedan till olika franska koncentrationsläger, där barnen skildes från sina föräldrar innan de var för sig skickades vidare i döden, främst till Auschwitz.

Den så kallade Vél d’Hiv-razzian genomfördes uteslutande av fransmän, flera tusen poliser och gendarmer. I ett slag skickade Frankrike 4000 barn att dödas i Auschwitz.

Med fransk-brittiska författaren Tatiana de Rosnays roman Sarahs nyckel får vi en god inblick i händelserna. Det är hennes första roman på moders­målet engelska – tidigare har hon skrivit nio på franska. Men ämnet krävde distans till det franska, och det fick hon genom att skriva på engelska och välja en amerikansk hjältinna.

Julia Jarmond är en lång, blond och snygg kvinna i yngre medelåldern, gift och bosatt i centrala Paris med sin elvaåriga dotter Zoë och maken Bertrand, en arketypisk parisare, elegant, arrogant och hänsynslöst framgångsrik. Hon arbetar på en engelskspråkig tidning och får i uppgift att skriva ett reportage om Vél d’Hiv-razzian inför dess 60-årsminne. Julias efterforskningar blir ett stycke spännande, levandegjord lärobok i nutidshistoria. De Rosnay väver finurligt in Julia och hennes familj i dramatiken.

Kapitlen om Julia varvas med kursiverade kapitel om tioåriga Sarah, som hämtas av poliser tillsammans med sina föräldrar. Hennes fyraårige lillebror Michel hinner be henne låsa in honom i hans favoritgömställe i ett skåp innan resten av familjen förs bort. Sarah tar med sig nyckeln i syfte att ge den till någon som kan rädda lille Michel. Men hon vågar inte ge den till portvakten som står och myser förnöjt när de förs ut ur huset, och ingen annan kommer nära dem på gatan. Fransmännen – de som inte leder familjen till döden – tittar bort.

Michel blir kvar i skåpet me­dan de Rosnay tar med läsaren in i Vél d’Hiv tillsammans med Sarah och hennes föräldrar. Det är olidligt. Och när Sarah rycks från sina föräldrar… Förvirringen och förtvivlan bland alla övergivna barn i lägret… Nej, det är för magstarkt.

De Rosnay citerar på försättsbladet till ”Sarahs nyckel” en notering som Irène Némirovsky gjorde under arbetet med sin mästerliga, ofullbordade ögonvittnes­roman ”Storm över Frankrike”: ”Gode Gud! Vad gör det här landet med mig? Eftersom det är avvisande mot mig, låt oss betrakta det kyligt, låt oss se på när det förlorar sin heder och sin existens.”

Tatiana de Rosnay betraktar inte Frankrike kyligt, utan tvärtom mycket känslosamt. Litterärt når hon inte i närheten av Némirovskys skrämmande skarpa iakttagelser av olika människors onda och goda handlingar under extraordinära omständigheter som ockupation och flykt. Där Némirovsky bemödar sig om att blanda mentala grundtemperament till sällan skådade schatteringar i sin stora fresk över franskt svek, blir de Rosnays bild mest bara svart och vit. Men de Rosnay har den fördelen att hon lever idag. Hon tycks liksom sin hjältinna ­Julia ha gjort en grundlig research i allt vi vet om Vél d’Hiv-razzian, och med denna ofta undansmusslade kunskap har hon snickrat ihop en smidigt berättad och ytterst spännande, gripande och avslöjande roman. Hennes sentimentalitet är ändamålsenlig. Den retar empatinerven till bristningsgränsen. Och Pål Tolers översättning löper friktionsfritt.

Det var länge sedan jag hade så svårt att lägga ner en bok på nätterna.