Till Latinamerikas nyare litterära snillen hör utan tvivel mexikanen David Toscana , vars kompakta roman Den sista läsaren nu utkommer på svenska i säker översättning av Hanna Axén. Toscana är redan bekant i Sverige genom den ruggiga romanen ”Klagosång över Miguel Pruneda”, en skakande skildring av en pensionerad tjänsteman som beslutar iscensätta sin egen död. I denna bok är människans kluvenhet inför döden styrande motiv: vi är rädda för döden men den fascinerar oss också, och kan ibland bli den största längtan av alla.

I ”Den sista läsaren” möter vi samma tema, genomfört i samma hårda, allegoriskt renodlade regi som i ”Klagosång över Miguel Pruneda”. Men eftersom händelserna denna gång utspelar sig på landsbygden, i den fattiga byn Icamole, är det lättare att omedelbart se Toscanas starka relation till den store föregångaren Juan Rulfos dels reella, dels imaginära region Comala.

Som berättare är Toscana skicklig på att låta bakgrundsomständigheter som klimat och historia genomtränga storyns vävnad av unika händelser. Det stora problemet i Icamole är högst akut: det regnar inte. Likväl är torkan bara en aspekt av landskapet som i sitt väldiga minne hyser en urtid då det varit havsbotten. Byns bibliotekarie Lucio fantiserar mot slutet om att han skall hittas om flera miljoner år: ”En markfisk, skulle vetenskapsmannen säga… det rör sig om en fyrbent köttätare… en läsare, den sista av sin art…”

Jag citerar för att visa att Toscana inte bara är grym, mörk och morbid. Han har en lekfull sida också. I detta kan han ibland påminna om Italo Calvino, eller varför inte om Jan Henrik Swahn, inte minst när han utarbetar en gemytlig slagfärdighet som vetter åt vitsen och det emblematiska: ”Min huvudperson brukade svinga en dolk men numera höjer han ett vinglas…”

Man skall inte vara för säker, men det låter ju som en önskvärd utveckling, inte minst mot bakgrund av det mord på en ung flicka som håller bibliotekariens son Remigio sysselsatt berättelsen igenom. Remigio finner henne död i sin brunn och begraver henne under sitt avokadoträd, livrädd att bli upptäckt och anklagad för mordet. Hos sin far får han lyssna till olika möjliga förklaringar till flickans öde, hämtade ur de böcker fadern läser. Men sedan kommer poliserna, och när polisen kommer i mexikansk litteratur är det aldrig ett gott tecken.

”Den sista läsaren” är på ett plan en kommentar till en vidrig samhällsverklighet där unga flickor skändas och mördas. På ett annat plan är romanen en hyllning till litteraturen som den högsta av alla möjlighetskonster och den kanske enda räddningen undan tillvarons avgrundslika tomhet: räddning just därför att den inte utger sig för att vara en räddning.

I David Toscanas värld är försoning dock omöjlig: vår enda värdiga reaktion inför döden är skam. Det blir litet sammanbitet ibland. Tur att han kan skriva meningar som denna också: ”När han nu inte fick ta med sig kon hade han med ens en hand ledig och kunde istället ta med sig något annat.”

David Toscana framträder på Internationell författarscen, Kulturhuset, Stockholm den 22 september. Han kommer att samtala med Björn Linnell och Sigrid Combüchen.