Det finns många idéer i Henning Mankells nya roman Kennedys hjärna som kunde varit konstnärligt fruktbara. Boken handlar om en medelålders kvinnas jakt på sanningen om sin sons död. Självmord, säger polisen, men hon tror inte på det. Hennes son dog i pyjamas, trots att han alltid sov naken. Kvinnans sökande efter sanningen för henne över tre världsdelar, till Europa, Afrika och Australien. I Moçambique tycks sanningen döljas, någonstans i vad som enligt Mankells konspiratoriska världsbild kunde kallas för det teknologisk-kriminella maktkomplexet.

Själva utgångspunkten är konspiratorisk. Den mördade mannen var något på spåren, något som hade att göra med framtagandet av ett hiv-vaccin. En annan utgångspunkt är idén att hiv-smittan emanerar från ett USA-styrt medicinskt laboratorium och att den ”är ett instrument för att döda de svarta på den här kontinenten”, som en journalist som kvinnan möter framställer saken.
Den spekulativa idén om John F Kennedys (inte ”John Kennedy” som Mankell envisas med att skriva) försvunna hjärna som ett informationscentrum, möjligt att dechiffrera för att skönja dolda sanningar, blir en metafor för de skikt av lögner som döljer sanningen: om sonens död, om AIDS-epidemins ursprung, om skumma sydafrikanska och amerikanska affärsintressen i den medicinska forskningen, om livet i Afrika. Därav titeln.
Att det konspiratoriska tänkandet är konstnärligt fruktbart har inte minst amerikanska författare som Don DeLillo och Thomas Pynchon visat. Men den konspiratoriska idén fordrar ett mer hallucinatoriskt eller klaustrofobiskt uppskruvat språk, än vad Mankell mäktar med. Han håller sig till den normalrealistiska grötlunken enligt svensk 70-talsmodell. Den fungerar i hans polisromaner, men när han som här skriver en politisk, psykologisk och existentiell thriller räcker inte uttrycksmedlen till. Den kvinna han skriver om, mirakulöst att hon inte blir mördad, dränker sina sorger och ackompanjerar sitt grubbel med
saftiga mängder vin och sprit. Hon befinner sig, åtminstone bildligt, under vulkanen, och det ligger nära till hands att jämföra med Malcolm Lowrys virtuosa gestaltning av den ständiga fyllan. En mer radikalt tankeimiterande prosa hade också kunnat skapa större närhet till kvinnans inre, till en upplevelse som nu förskingras i ett stycke stendöd prosa.

Det är alltså inget fel på Henning Mankells idéer, åtminstone inte litterärt. Men genomförandet är alltför spänningslöst, snudd på taffligt. Jag önskar att Henning Mankell vågade ta större risker i sitt skrivande. Med ett annat språk hade han kunnat göra sin tematik större rättvisa och gestalternas belägenhet mer drabbande.