Agneta Pleijels prosa darrar sällan på handen. Hennes romaner är stadigt förankrade i 1900-talets modernistiska tradition, och helheten ger intrycket av en ståndpunkt: varför experimentera med formen när den modernistiska romanformen är så överlägsen i fråga om att förmedla en berättelse? Det litterära klimatet har förändrats så att Agneta Pleijel numera sticker ut. Att själva berättelsen står i fokus, att energin hämtas ur läsningen som ett existentiellt under och att kons­tens syfte är att utforska mänskligt vara börjar bli en alltmer sällsynt författarhållning.

Men Agneta Pleijel står stadigt. Nu kommer den andra delen i hennes historiska svit. Kungens komediant tar vackert vid där ”Drottningens chirurg” slutade. Stafettpinnen går över till den unge spelevinkern Lars som i den förra boken mot slutet fick följa chirurgen Schützer som lärling. Under något dygn sitter han hos Liten (som föddes i prologen till ”Drottningens chirurg”) och berättar sitt liv.

Han låg i magen när Gustav III talade till svenska folket på svenska och förklarade sig vara den förste medborgaren i ett fritt folk. Han föddes bokstavligen in i kungens stora kultursatsning och blev ett med den. Boken handlar till största delen om åren mellan 10 och 21, när Lasse skolas in i teatern och blir kungens lakej. Det handlar om konstens syfte och väsen, om en tid i svensk historia som ligger till grund för vår tids kultur- och språkutveckling och om en människa som är kallad av tidsandan och sin passion att vara konstens utövare.

Det handlar också om en märklig kung som brinner för kulturen, (samma kultur som vi numera omhuldar som en viktig byggsten i en demokrati), men som är enväldig och maktfullkomlig. Porträttet av kung Gustav är utsökt. Den lille pojken förklädd i en manskropp, den ensamme särlingen med ett oskyldigt intresse som han överför till storpolitiken, som aldrig kan vara oskyldig.

Det är på många sätt en fiktiv bekännelseroman. Lasse sitter hos Liten och lättar sitt hjärta om kungen och om deras relation. Han berättar om sin hatkärlek till kungen och om sin vånda under de 13 dagar när kungen låg skjuten. 13 dagars vaka i väntan på kungens död. Han berättar om rädslan efteråt, när kulturen blev farligförklarad och censurerad. Om försöken att lura makthavarna.

Parallellen mellan skådespeleri och politik genomförs genomgående och lätt. Kung Gustav är den store dramatikern som iscensätter sitt rike som en regissör sitt drama, med krig om nödvändigt. Det är vackert mot slutet när de två bilderna sammanförs och sårade från kriget mot Ryssland samlas i det halvt raserade operahuset, där skådespelarna irrar omkring som vilset fotfolk i en armé och där soldaterna dör som rollinnehavare i en pjäs.

Problemet med denna gripande och vackert utförda text är monologin. Det finns inget perspektiv som bryter mot Lasses. Det är omåttligt irriterande att Lars talar medan dvärgkvinnan Liten lyssnar och ler – till och med när han berättar om den natt då han förgrep sig på henne. Samtidigt är det störande realistiskt. Liten blir porträttet av den historiska kvinnan – förkrympt och tystad. Jag tror inte att Pleijel omedvetet har tystat Litens röst, därtill har hon offrat för mycket av dynamik och spänning som skulle ha kommit naturligt med en mer dialogisk hållning. I stället tror jag att Litens tystnad är en av textens huvudpoänger. Litens röst fattas läsaren och blir till en tystnadens dialektik. Hon finns där. Hon har alltid funnits där. Känn tystnaden.

Men det offret och den poängen gör ”Kungens komediant” till en tråkigare berättelse än ”Drottningens chirurg”, som levde av en inbyggd spänning mellan Schützers och hans unga hustrus perspektiv.

I denna berättelse, som inte så lite har en kulturpolitisk underton, reflekterar Pleijel prövande och utan svar över svenska språket och kulturens roll. Det är ännu en storartad bok av en mästerlig författare, men jag kommer inte undan min saknad. Till den modernistiska romanens många fördelar hör polyfonin, och den fattas mig i ”Kungens komediant”.