Kristian Lundberg, född 1956 i Malmö, har sedan debuten 1991 med "Genom september" gett ut över 20 böcker, bestående av diktsamlingar, romaner och deckare.
Foto: Andreas Hillergren/Scanpix
Vågar man säga att Kristian Lundberg är genial? Man skall akta sig för överdrivet beröm, det är sant, men nu börjar lovorden tryta för mig. Faktum är i alla fall att få av dagens författarskap berör mig lika djupt och framstår som lika personliga och originella. Lundbergs författarskap är noggrant avgränsat, och allt han skriver är inte lika bra, men det har alltid detta stråk av, ja, genialitet, som borgar för att de erfarenheter läsaren blir delaktig av inte kunde uttryckas av någon annan, inte på något annat sätt.
Lundbergs storhet ligger i hans förmåga att gestalta individen som vertikal varelse. Att visa hur varje ögonblick har en avgrundsdjup historia där psyket rör sig, medvetet och omedvetet, mellan nuets kanske helt efemära impulser och allt det som lagrats i det förflutna. Jaget är aldrig statiskt, och det som gör författarens begränsade tematik och hans omtagningar så fascinerande är att de är del av en rörelse som åtminstone hittills inneburit en ständig fördjupning av verklighetsskildringen och reflexionen över den. Låt vara att det jag som återkommer i Lundbergs böcker har en ovanligt dramatisk biografi att ösa ur – det är skickligheten i gestaltningen och det övertygande och vackra språket som gör hans erfarenheter allmängiltiga.
Kristian Lundbergs nya prosabok heter ”Och allt skall vara kärlek”. Den är en uppföljare till den stora framgången ”Yarden” (2009), berättelsen om hur den 42-årige författaren Lundberg, pank och skuldsatt, fann sig tvungen att ta arbete som timanställd i Malmö hamn. Förutom ett gastkramande arbetsplatsreportage ägnat dem på arbetslivets absoluta botten var ”Yarden” en djupdykning i författarens uppväxt som kriminell och drogberoende med schizofren mor och en far som övergav hustru och fem barn och försvann spårlöst. Lundberg sökte de avgörande faktorerna i sin biografi, de som gjorde att han efter att till synes ha lämnat sina uppväxtförhållanden och etablerat sig som intellektuell plötsligt handlöst föll tillbaka till utgångspunkten.
Men han blev inte färdig med sitt ämne. ”Och allt skall vara kärlek” är en återblick på problematiken, skriven ungefär ett år efter att han lämnat sin arbetsplats. Också den innehåller upprörande sidor om dem som saknar alla rättigheter på arbetsmarknaden, och om de papperslösa invandrarnas liv. Men fokus i den nya boken ligger på reflexionen över berättarens livsöde. Vad som driver honom är, som titeln antyder, kärleken.
Lundbergs huvudperson har återfått en kärleksrelation från ungdomen som många år tidigare blev omöjlig på grund av hans missbruk. Det leder honom till en brinnande intensiv bearbetning av frågan om han verkligen på djupet är kapabel att bryta med verkningarna av sitt destruktiva arv och leva med andra människor i stället för skuggorna från uppväxten. Han försöker återfinna sig själv som sjuåring, tolvåring, ung vuxen, och rekonstruera de livsstrategier som moderns förtvivlan och tvångsföreställningar och faderns frånvaro skapade hos honom. Han beskriver följderna för ett barn av en ofattbar fattigdom mitt i folkhemmet. Och han konfronterar de känslor av skuld överlevandet har skapat hos honom, medveten som han är om att alla de som var hans vänner i ungdomen nu är döda av droger och våld.
Samtidigt försöker han närma sig dem han älskar, kvinnan och sin växande son. Till det mest gripande i ”Och allt skall vara kärlek” hör ett par korta scener där sonen, som Lundbergläsarna från tidigare känner som ett passivt objekt för sin fars oro och omsorger, stiger fram som en egen, självständig person. Samtidigt speglar sig fadern i sin son och inser att när han själv var ett barn i samma ålder ägnade han sig åt att dricka hembränt, sälja droger, stjäla.
Självmedlidande är minst av allt det som präglar Lundbergs berättelse. Oförtröttligt konfronterar han sig själv, lever sig in i sin mors tunga öde – och ser också med bister ironi hur hennes paranoida tvångsföreställningar förverkligas på arbetsplatsen. Där iakttas arbetarna ständigt av övervakningskameror, reglerna för hur man skall bete sig är minutiösa och ibland helt obegripliga, makt- och rättslösheten total. Varje protest bestraffas med omedelbart avsked. Han läser hennes kaffefläckiga anteckningsblock där hon beskriver sina tvångsföreställningar, och konstaterar att han fått skrivandet i arv av henne. Samtidigt konfronterar han själva skrivandet – mot de sanningsanspråk Lundberg ställer står det faktum att själva skrivandet för honom bort från sin uppväxtvärld, därmed förvrängande den.
”Och allt skall vara kärlek” tar läsaren på en lång resa. Trots Lundbergs personliga utgångspunkt går den genom en högst allmängiltig, gemensam värld. Den fokuserar på dem som är så få, och så marginaliserade att välfärdssamhällets majoritet har valt bort dem: missbrukare, sjuka, barn till sjuka under Lundbergs uppväxt på 70- och 80-talen, i dag de som saknar alla rättigheter på arbetsmarknaden. Vardera gruppen utfattig och utan verktyg att reda sig i samhället. Men dessa ses inte bara utifrån, som i journalistiken. Kristian Lundbergs stora styrka ligger i att han förmår förena ett oavvisligt inifrånperspektiv med iakttagelserna av sin omgivning. Och att han besitter de konstnärliga medel som får läsaren att lidelsefullt engagera sig i det han har att berätta.
