Den nigerianska författarinnan Chimamanda Ngozi Adichie alluderar också på Achebes pionjärverk i sin egen debutroman Purple Hibiscus. Det sker redan i första meningen: ”Things started to fall apart at home when my brother, Jaja, did not go to communion and Papa flung his
heavy missal across the room and broke the figurines on the étagère.”
I den första meningen antyds flera av romanens teman: katolsk fanatism, faderns tyranni och sönderfallet. Där Chinua Achebe skriver om ett obestämt 1800-tal, skriver dock Chimamanda Ngozi Adichie om vår tid.

Militärkuppen som förde Sani Abacha till makten ger romanen dess yttre ram. Den unga flickan Kambili berättar. Hennes värld är strikt omgärdad. Dess gränser stakas ut av faderns strängt religiösa moralism och de sociala tabun som denna för med sig. Kambili får till exempel bara träffa sin farfar femton minuter åt gången. Han håller fast vid de gamla riterna och trosföreställningarna, och Kambilis far vägrar honom tillträde till sitt hus.
Inför måltiderna håller fadern ändlösa bönestunder. Maten kallnar, men det berör honom inte.
Och han bestraffar hårt alla tecken på olydnad. Han misshandlar sin fru, när hon på grund av illamående tvekar att besöka familjens präst. Jaja blir utfryst för att han slutar ta nattvarden. Och Kambili får sina fötter svedda av kokande vatten, som en varning för den eviga elden, när fadern får veta att hon varit i samma hus som sin farfar en hel natt. Att farfadern höll på att dö har ingen betydelse. Dottern skall ändå straffas.

Men den fanatiske fadern är inte bara en religiös tyrann, han finansierar även en oppositionell tidning, den enda som vågar skriva sanningen om militärdiktaturen.
Hans pendling mellan politisk liberalism och katolsk fanatism gör honom lika paradoxal som Okonkwo, fast på ett annat sätt och i en annan tid. Där Okonkwo tvingas i exil, blir det hos Adichie i stället barnen, Kambili och hennes bror Jaja, som i det tillspetsade läget skickas till sin faster Ifeoma. Hon är universitetslärare, feminist och kulturellt medveten. Hennes dotter, några år äldre än Kambili, lyssnar på Fela Kuti och annan, som hon säger, ”culturally conscious music”. Ifeoma, å sin sida, försöker förena sin kristna radikalism med sin sympati för fadern och hans gamla tro.
I den brytningen formas en ny medvetenhet hos Kambili. Hon ser en oanad glädje i religionen, när Ifeoma och hennes barn sjunger traditionella sånger under rosenkransbönen, och i kärlek närmar hon sig sin döende farfar. Hon ser en annan sida av sin tro även hos Ifeomas mindre lagiske präst, fader Amadi som hon (surprise, surprise) blir förälskad i.
Det brukar sägas att den katolska missionen, liksom den muslimska, varit framgångsrikare än den protestantiska i Afrika, då den varit mer tolerant mot de inhemska gudomarna som ofta erkänts som helgon. Men Chimamanda Ngozi Adichie ger en annan bild. Den afrikanska katolicism hon beskriver är grym, livsförnekande och lagisk, åtminstone så länge den distanserar sig från den inhemska religionen. Först när de olika traditionerna möts kan något livsbejakande uppstå.

Chimamanda Ngozi Adichie har skrivit en rättfram och gripande bildningsroman. Den beskriver hur ett medvetande formas i en tid av sönderfall: både i flickans egen familj och det omgivande samhället.
Det finns flera linjer till Chinua Achebes första roman, både i tematiken och på en mer textironisk nivå. Kambilis möte med de inhemska traditionerna hos sin faster och farfar blir en spegel av anglikanen Achebes egna möten med det inhemska när han smet iväg till sin farfars bror. Och på samma sätt som Okonkwo förskjuter sin kristne son, förskjuter Kambilis far sin hedniske far.
På flera nivåer slås en brygga mellan de båda romanerna, skrivna med fyrtiofem års mellanrum. De förenas också av sin ovilja att entydigt värdera traditionerna.

Varken hos Chinua Achebe eller Chimamanda Ngozi Adichie finner vi några enkla sanningar. De fångar konflikterna mellan skilda konturer i all deras tvetydighet, utan att idealisera, romantisera eller fördöma. Det finns en mänsklig förståelse i båda romanerna, som gör dem omistliga.