I pseudonymen Kim Olins gangsterpastisch Avhopparen sätts ungdomsbokens moraliska funktion på prov. Med korthugget driv framtvingas en verklighet obehagligt nära, skitig, hård. Huvudpersonen Simon hoppar av gymnasiet, säljer knark, spöar dem som måste spöas, jobbar sig upp i den lokala langarhierarkin. Han är ingen skön snubbe, även om förmildrande omständigheter anförs.

Gangstergenren överlåter emellertid den moraliska värderingen på läsaren. Livet är hårt; rätt och fel inte oproblematiska begrepp. Det är ett givande spår, som kunde ha följts ytterligare. Dessvärre tar pastischen över. Berättelsens slår över i ett fyrverkeri av allt mer osannolika action­effekter, vilket också blir allt mer ointressant.

En säkrare balans mellan uttrycken uppvisas i den imponerande ­Odjuret. Med lätt hand blandas socialrealism, skräck, fantastik och spänning till en oväntat mångbottnad berättelse. I cent­rum står 17-årige Stephen, sedan länge omhändertagen av det brittiska socialförsäkrings­systemet, placerad i fosterhem – psykiskt instabil mamma, kriminell och ­alkoholiserad pappa. Han spås inte en lysande framtid. Men han har en krokodil, gömd i ett litet vattenhål vid den lokala vatten­reservoaren. Den äter grisar.

Ur denna udda omständighet får Stephen kraft att berätta om sitt småkriminella och tämligen hopplösa liv. Och även om hans röst ibland dryper av kall ironi, är ingenting oviktigt, en inkännande detaljrikedom skänker varje moment fullständigt närvaro: det är skrämmande, komiskt, gripande, drabbande.

Metoden i Sölve Rydells Din dumme jävel är närhet. Ett näst­ intill mikroskopiskt perspektiv suddar ut allt som inte är i exakt fokus. Här utvecklas en historia om utan­förskap och ensamhet, lidande och social misär, men också om personlig integritet, kärlek, vänskap. Lojaliteten till berättaren Tommy är absolut, inget annat ryms. Utan detta perspektiv hade det lätt blivit sentimentalt, nu formas i stället denna historia till – ett liv.

Det är ett liv som rymmer mycket skit. Under förnedrande omständigheter tvingas Tommy vid elva års ålder flytta från mamman i storstaden till pappans nya familj på landsbygden. En flytt som visserligen räddar honom undan såväl mammans tilltagande missbruk och psykiska ohälsa som hennes pojkvänners ovälkomna fingrar, men som också gör honom dubbelt utanför.

Genom episodiska nedslag berättas om marginaliserad skolgång, hockeyintresse, sönderfall i den nya familjen, plågsam tystnad mellan far och son, våld och hämndbegär. Och så slutligen, någon månad innan han går ut högstadiet, ett möte med Asrin, en tjej i Tommys ålder som håller sig gömd undan sin familj i något som liknar en skamvåldssituation. Det blir ett avgörande möte.

Rydells tilltal är djupt personligt, gripande, men skildringen gör aldrig en poäng av att lyfta fram orättvisor. Berättelsen har ingen funktion eller syfte, annat än att vara Tommy trogen. Det är mer än tillräckligt.