Den glädjeyra som sprider sig i Tyskland efter murens fall 1989 kan Günter Grass inte dela. Hans landsmän, så upplever han det, har gripits av ett nationellt rus som oroar. Han ser faror i en stortysk nationalstat och fruktar att problem förträngs i den allmänna euforin. Därför har han ett behov att teckna ner sina tankar och känslor i en dagbok under det dramatiska året 1990, då Tysklands framtida öde avgörs.

Nu har hans anteckningar kommit ut i boken Unterwegs von Deutschland nach Deutschland. Tagebuch 1990. Den speglar hans hektiska liv i rollen som nationens moraliska vägvisare: valkamp, partidagar, paneldiskussioner – överallt deltar Grass, manar och varnar. Han pendlar mellan sina hus i Nordtyskland och Portugal och reser mycket, framför allt i östra Tyskland.

Anteckningarna börjar på nyårsdagen 1990 i hans portugisiska hem. Han skriver på sitt tal ”Schreiben nach Auschwitz” där han varnar för farorna av en förhastad återförening. Tillbaka i Tyskland i februari blir han förfärad över det tempo med vilket återföreningen drivs fram. Politikerna borde veta, klagar han, att priset för en snabb återförening kommer att bli mycket högt: misstro och bestående splittring mellan öst- och västtyskar.

Men han får inget gehör: ”Det blir långsamt farligt att tala emot detta nya vansinne. Om jag ändå insisterar på mitt nej sker det inte av trots, utan av en allt starkare föraning av misslyckande.”

Han är besviken över SPD och sina socialdemokratiska partikolleger: över Willy Brandt som i Tysklands enhet ser en dröm gå i uppfyllelse – ”Jetzt wächst zusammen, was zusammengehört” –, över sina medskribenter, som förr varit övertygade antifascister men nu är ”nationellt sinnade ända intill idioti”, över de östtyska SPD-grupperna, som tvingat fram DDR-regimens sammanbrott men nu är håglösa och splittrade.

SPD, klagar Grass, söker inte förhindra att Helmut Kohl som en ångvält mejar ner alla tvivel och gör sina östtyska landsmän begeistrade med appellen: ”Vill ni Tysklands enhet? Vill ni ha vårt välstånd?” Vid det östtyska valet i mars ser Grass sina värsta farhågor överträffade: Kohls parti vinner med en sådan majoritet ”att man kan tala om groteska dimensioner”.

I Östtyskland känner sig Grass deprimerad av tristessen, allt det nergånga och försummade och är förskräckt över ”...den i DDR hittills dolda högermentaliteten som nu träder fram öppet och som är nationalistisk, främlingsfientlig, antisemitisk, vulgärmaterialistisk...”.

Men han tar östtyskarnas parti mot sina västtyska landsmän och skildrar med avsmak hur arroganta västyskar – Besserwessis – tågar in i de nya bundesländerna som segerrika kolonialherrar. Grass förutspår de ekonomiska problemen och varnar för faran att östtyskarna – ”de eviga förlorarna” – känner sig överkörda och därför utvecklar ett hat mot sina landsmän i väst.

Klarsynt förutsåg Grass de svårigheter återföreningen skulle föra med sig. Men fanns det 1990 något alternativ? Den östtyska staten var bankrutt, de unga och kvalificerade sökte sin lycka i väst och befolkningen i DDR ville till varje pris se en tysk återförenigen. Och när även stormakterna gav grönt ljus för en tysk nationalstat fanns det för västtyska politiker inget annat val än att använda den enastående historiska chansen och genomföra återföreningen så snabbt som möjligt.

Grass rädsla för ett stortyskt rike har visat sig ogrundad. Men även om historien inte har givit honom rätt i alla avseenden önskar man att hans Kassandrarop hade tagits på allvar. Kanske skulle då en del av de problem det återförenade Tyskland har att brottas med idag ha kunnat förebyggas.