När Kungsgatan fyllde 100 år i november utbröt i medierna en orgie i stockholmsk lokalpatriotism av sällan skådade mått. Ah, Kungsgatan – en aveny av närmast parisisk klass! Med lysande ”shopping”! Med Europas första ”skyskrapor”! Internationell. Dynamisk. Metropolens pärla.
Och så vidare.
Om denna, hmm, ”motsvarighet” till Paris avenyer och boulevarder har Johan Erséus skrivit ett magnifikt praktverk, kort och gott betitlat ”Kungsgatan”. Boken är formgiven av Mikael Engblom och sannerligen en prydnad för svensk bokkonst. Bildmaterialet är fantastiskt och texten mycket väldokumenterad, även om boken vid ett tillfälle blandar ihop Kungsgatan med Hamngatan. Och naturligtvis är detta på sitt sätt en stadsarkitektonisk framgångssaga, den om gränden upp mot Brunkebergsåsen som efter ett enormt grävande och sprängande blev den gata vi känner i dag.
Ändå har Kungsgatan haft sina sunkiga nedgångsperioder, raggarbråk och sin prostitution – om det senare skrev Ivar Lo-Johansson en roman, pr-mässigt (för gatan) beklämmande döpt till ”Kungsgatan”.
Vi får en lång rad aspekter på folk- och butikslivet serverade, och inte minst från nöjeslivet (jag menar nu inte prostitutionen), från nattklubbar och krogar, som kom och gick och någon lyx var det knappast tal om. Snarare två vita och en brun-hak, och dans och glada grabbar.
Själv minns jag från ungdomens 70-tal musikpuben Bullerbyn, belägen i den nu rivna saluhallen, ungefär där SvD nu huserar. Riktigt proggigt, men söta flickor.
Annars är väl Kungsgatan numera – om man ser det hela nationellt – mest bekant för fredsdagsfirandet och bilderna från omläggningen till högertrafik.
Och lokalpatriotisk yra till trots, någon parisisk aveny blev Kungsgatan aldrig och är det inte nu heller. Den är rätt trist tycker jag, liksom de flesta av Stockholms gator. Här ligger inga flotta butiker och inga stjärnkrogar. Än värre är det med korsande Sveavägen, som skulle bli en stockholmsk Champs Élysées. Och vad blev det – en riktig sunkgata med en massa fyllekrogar och våld under veckosluten.
Nej, den som vill flanera på avenyer reser givetvis till Paris. För min inre syn är ungdomens ”avenyer” i hemstaden mest tristess och är så än i dag, med sitt gapande och sin ölhävarfylla.
Ändå har jag läst ”Kungsgatan” med stor behållning. Inte som berättelsen om en magnifik aveny, utan som en initierad social- och stadshistoria. Det är inte det sämsta. Lokalpatriotismen har jag sedan länge begravt.
