Att överraska verkar ha varit ­Philip Roths grundläggande taktik alltsedan han för nästan fyrtio år sedan chockade hemlandet USA och omvärlden med sin demonstrativt pornografiska berättelse om den judiske ynglingen Portnoys ursinniga klagovisa på psykoanalytikerns brits om sitt folks och sin familjs moral.

Efter ”Portnoy’s Complaint”, som på svenska det historiskt innebördsdigra året 1969 fick titeln ”Portnoys besvär”, kom nästa stora överraskning år 1975 med ”Mitt liv som man”, en äktenskapsroman som naturligtvis fick svenska läsare att tänka på Strindberg. Den hade en alldeles egen halvdokumentär form som fick sin logiska fortsättning i de fem böckerna om Nathan Zuckerman, ett ”självbiografiskt projekt”, som han själv har kallat det. Det projektet kulminerade i ”Motliv”, på svenska 1988, där Roth finurligt nog i varje nytt kapitel avslöjar fiktionerna i det närmast föregående.

Efter dessa uppseendeväckande nytändningar var det ju bara naturligt att han ville slå världen med häpnad genom att berätta om sin innerliga längtan efter ett ”vanligt” liv. Det gjorde han också med besked i ”Amerikansk pastoral” (1998). Sex år senare ­företog han ett djärvt historiskt experiment genom att i ”The Plot Against America” – på svenska ”Konspirationen mot Amerika”, 2005 – låta Charles Lindbergh bli president i USA och ”ta i med hårdhandskarna” mot landets fyra och en halv miljoner judar.

Och i år levererar han så vad som möjligen är den slutliga överraskningen. Detta genom att, 74 år fyllda, söka den slutliga försoningen med sitt folk och sina föräldrar. Han gör det stående vid deras gemensamma grav. Från fadern, vars sista månader och svåra kamp mot en hjärntumör han år 1991 hade gestaltat i ”Patrimony”, tar han nu ett farväl som såvitt jag kan se bara kan kallas de mest gripande sidor han har skapat.

Detta äger rum på slutsidorna i hans 27:e bok, en kraftigt komprimerad berättelse som han har gett den månghundraåriga ­titeln ”Everyman”, Envar – alltså med hänvisning till det evigt nygamla ”Spelet om oss människor”. Roth framträder här i rollen som en framgångsrik art director med tre före detta hustrur, två söner, en dotter och en både älskad och hatad bror – avskydd och avundad därför att han aldrig varit sjuk och har en kropp som är totalt omärkt av kirurgknivar, medan berättaren har ”sex nätrör in­opererade i sina artärer tillsammans med en hjärträddnings­apparat som hette defibrillator, ett ord som snarast förde hans tankar till något så oskyldigt som ett växeldrev på en cykel”.

I denna roman, som måhända faktiskt blir den sista anhalten i det växelbruk mellan memoarer i klartext och subtila romanfiktioner som Roth numera bedriver, står det mycket om döden, om kollegers bortgång, om döds­runor och besök på begravningsplatser. Men där finns också åtskilligt av mera uppmuntrande slag att läsa – till exempel om faderns yrkesverksamhet, det urmakarhantverk som här upphöjs till en konstform i sin fulla rätt, och om kroppens överhöghet över den högst eventuella själen. ”Inget hokus pokus om döden och Gud eller förlegade fantasier om himmelriket för hans del. Vi hade bara våra kroppar, framfödda för att leva och dö enligt betingelser som bestämts av de kroppar som hade levt och dött före oss. /…/ Religionen var en lögn som han hade genomskådat tidigt i livet och han tyckte lika illa om alla religioner, fann deras vidskepliga nonsens meningslöst, stod inte ut med den totala bristen på vuxen hållning – det barnsliga jollret och gudfruktigheten och de troendes fåraktiga hängivenhet.”

Där hittar man också en återblick på den grånade berättarens erotiska karriär: ”Det började inte förrän han var nästan femtio. De unga kvinnorna fanns överallt –fotoagenter, sekreterare, stylister, modeller, marknadsassistenter. De var hur många som helst.” Att det där med ”nästan femtio” skulle vara en självbiografisk sanning måste man ju ändå betvivla – att Roths kärleksliv så länge varit näst intill obetydligt får man knappast att gå ihop med det litterära verket som helhet.

Vidöppen för alla sorters kvinnosaklig kritik om manschauvinism förblir Philip Roth sålunda in i det sista. Och det ska vi kanske trots allt vara tacksamma för – ingen har såvitt jag kan se hittills lyckats göra honom rangen stridig som den yttersta manlighetens effektivaste uttolkare och konstnärligt mest övertygande formgivare.