Golf är en meningslös sysselsättning. Jag tror att det är därför jag gillar den så mycket. När jag spelar existerar inget annat. Och när jag har svårt att sova, går jag igenom min senaste golfrunda, slag för slag. Jag brukar somna strax efter fairwaybunkern på Vinberg GK:s fjärde hål. Golf är helt enkelt, tack vare sin själlöshet, det mest avkopplande man kan tänka sig.

Huvudpersonen i Hans Gunnarssons golfroman Albatross har samma historia som min (och som Hans Gunnarsson skulle jag gissa, inlevelsen går inte att ta miste på). Jag slutade spela golf i tonåren, i slutet av 70-talet, trött på sportens snobberi, och, det ska erkännas, trött på att jag inte blev bättre än mina 11 i handicap utan att öka träningsdosen bortom det rimliga. Dessutom lärde jag mig egentligen aldrig att hantera de ohyggligt svårspelade träklubborna.

När jag så småningom hamnade i kulturbranschen talade jag tyst om mitt golfförflutna. Något mindre coolt var svårt att hitta. Föraktet var totalt. I ”Albatross” skojar Gunnarsson snyggt med det där. Huvudpersonen läser Proust, det går trögt – men han har ett scorekort som bokmärke. Och det återgivna Proust-citatet om att föremålen för våra böjelser inte äger något absolut värde i sig själva är förstås passande i sammanhanget.

Det handlar om mode, som alltid i kulturkretsar. Gunnarssons roman kan således vara starten för golfsportens entré på kultursidorna.

Hur som helst – i likhet med Gunnarssons romanfigur återupptog jag golfandet för några år sedan och fann att sakernas tillstånd hade förbättrats avsevärt. Det värsta snobberiet var borta, åtminstone fanns det inga spår av det i den trivsamma landsortsklubb jag blev medlem i, och utvecklingen på materialfronten hade gjort träklubborna (som inte är av trä längre) nästan löjligt lättspelade.

Jag var fast. Det var som om mitt 25-åriga uppehåll aldrig hade ägt rum.

Min fascination, som gör att den här texten förmodligen handlar alldeles för mycket om mitt eget golfande – vi är sådana, golfare kan prata hur mycket som helst om sitt eget spel – delas uppenbarligen av 8,9-handicaparen Hans Gunnarsson. Hans roman bygger på en idé som är så självklar att man förundras över att ingen använt den tidigare. 18 kapitel, ett för varje hål, som alla inleds med en beskrivning av hålet och hur huvudpersonen och hans tillfälliga medspelare tar sig igenom det, slag för slag. Och det är här texten lever. Gunnarsson är en suveränt initierad skildrare av golfandet och stannar också där – inga fåniga påståenden om golf som en metafor för livet eller något annat långsökt. Nej, en hook är en hook är en hook (själv slicar jag) hos Gunnarsson och hans jordbundna iakttagelser kring medelgolfarens vedermödor är ofta riktigt roliga.

Lite svårare har jag för historien som Gunnarsson hängt på golfskildringarna. Huvudpersonens olyckliga äktenskap, hans drickande och tilltagande existentiella förvirring som till slut får katastrofala följder håller för all del hyfsad Gunnarsson-klass med de exakt avlyssnade dialogerna som främsta kännetecken, men dras också med en besvärande livlöshet.

Fast det där gör inte så mycket. Åtminstone inte för oss golfare. Vi har äntligen fått en roman.

Stefan Eklunds handicap är 16,6.