Per Hagman återkommer som romanförfattare med 606 sidor ordentlig roman. De goda nyheterna först: ”Vänner för livet” är en väldigt fin romantisk komedi. Och så till de dåliga: ”Vänner för livet” är också en rätt så tradig roman om två människors väg in i prostitutionen. Precis som i en av genrens klassiker, filmen ”Pretty Woman”, samsas de här två aspekterna av berättelsen illa med varandra.
De presumtiva älskande Erik och Sophie har sina rötter i Sverige, men av olika skäl har de valt att ge sig ut i världen. Att så mycket som det är möjligt klippa sina band till ursprunget. Erik för att han inte står ut med det i alla meningar fattiga livet tillsammans med sin ensamstående mamma efter att pappan övergivit dem. Sophie i sin tur lämnar lyxlivet som dotter till en berömd jockey efter faderns svek och konsekvenserna av det.
Erik och Sophie driver på var sitt håll runt i Europa: Nice, Monaco, London, Paris. Hänger ensamma på barer och stirrar ut i tomma intet. I jakten på självständighet dras de till att sälja sina kroppar, ett beslut som bottnar i händelser i deras respektive förflutna.
När den är som bäst är ”Vänner för livet” som inslagen i filmen ”När Harry mötte Sally”, där gamla par sitter och återberättar sina liv fram till att de blir ihop, liv med många beröringspunkter där själva det slutgiltiga mötet hela tiden förskjuts.
Eriks och Sophies kringdrivande tillvaro gör att deras liv delas in i ständigt nya kapitel, vilket innebär att varje nytt kapitel i boken blir som en egen liten värld. Ibland framstår kapitlen som fristående noveller, eftersom både miljön och romanfigurerna förändras så mycket från gång till gång. Som Erik uttrycker det: ”Tanken på kapitel stannade kvar och blev en fix idé. Att kunna se på sig själv utifrån innan andra hinner göra det, att kunna förutse kapitelindelningen i sitt liv: drömmen om att uppfinna den kontrollen över tillvaron.”
Att varje kapitel i sig är fullständigt gör boken säregen, och motiverar i viss mån romanens längd. Samtidigt som det alltför ofta helt enkelt blir segt. Här finns till exempel bilder som börjar fint, men som slutar först ett antal överflödiga variationer och stycken senare. Då har man för länge sedan hunnit tänka att det kanske är dags att lägga in en tvätt, eller gå och handla, eller… ja just det, man sitter ju och läser en roman.
Det händer också alltför ofta att man som läsare faller ur fiktionen. Som när man är helt inne i en films illusion, men plötsligt ser en mikrofonbom dyka ned i bild. För lika ofta som man glatt låter sig föras framåt av den hagmanska språkglädjen, lika ofta störs man när språket går för långt. En tveksam replik, en upprepning, en naivt barnslig formulering för mycket. Allt det där som är kursiverat så att man inte ska missa det, som det gång på gång återkommande ”alla falska alltids” eller ”den enkla sanningen att i väntan på den rätta så bör man i alla fall sträva efter att göra rätt”. Påståenden som vid närmare granskning varken är särskilt originella eller sanna.
Det är synd, för det finns mycket som är läsvärt i ”Vänner för livet”. Scenerna mellan Erik och Sophie. Enkla beskrivningar av Medelhavsmiljöerna och hur man tillagar sjöborrar. När romanen närmar sig den romantiska komedin helt enkelt. När den släpper lite på betoningen av tragedin, och man tillåts tänka bort hela det konstruerade prostitutionssidospåret.
Samtidigt är det dubbelt, det där med språket. För hur irriterande det barnsliga språket än är lyfter det ändå fram Eriks och Sophies barnslighet, att de liksom frusit fast i en tonårspose för att de aldrig lärt känna något annat, aldrig tagit steget in i vuxenvärlden.
”Vänner för livet” är en roman om två eviga tonåringar. Så kanske ska den läsas med tonåringens troskyldiga blick, inte kritikerns. Kanske kan man då låta sig dras med av språket så till den grad att man aldrig märker de där mikrofonbommarna.
