En driven reporter, skriver Torbjörn Nilsson, kan se oväntade samband och lägga ihop det som vanliga människor sällan summerar. ”Vissa kombinationer fungerar bättre än andra. Sex och politik är en sådan.”
Formuleringen finns bara några sidor in i ”De omänskliga”, och redan där kommer jag att tänka på Johan Ehrenberg. Sa inte han just så en gång? Som svar på en fråga om sina journalistiska intressen. ”Sex och politik.” Det var i början av 80-talet; han var inte gammal, men redan stilbildare.Torbjörn Nilsson, som då knappt var född, har något av samma säkerhet i handlaget, fastän på ett helt annat sätt. Antagligen får även han många efterföljare.
”De omänskliga” är en spännande bok; både stilen och innehållet. I tre berättelser speglar författaren svensk politik, eller snarare dess partiväsen. Dataintrånget som skakade Folkpartiet i valrörelsen 2006, spelet om FRA-lagen något senare, samt åren av inbördeskrig i SSU. Tre invecklade historier, på flera sätt nära förbundna.
Nilsson, vars operationsbas är tidskriften Fokus, försöker efter talrika intervjuer och läsning av protokoll, böcker och bloggar visa vad det var som egentligen hände, och varför. Passionerna och maktlystnaden. Inte så mycket sex kanske, men desto mera socialpsykologi. Rakt på, med namns nämnande.
Utgångspunkten är att landets styrs från en ö. Bokstavligen så – Helgeandsholmen och riksdagen där. Men också, det förstår man snart, i den mörkare bemärkelsen att partiernas inpiskade grupptryck skapar stämningar och känslor, inte minst rädsla, av samma slag som råder på den fiktiva ö där William Golding förlade handlingen i romanen ”Flugornas herre”.
Bokens titel syftar på vad som hände under det berömda Stanford Prison-experimentet 1971, då studenter som spelade fångar och fångvaktare upphörde att se varandra som likar. De andra var knappt människor, bara fiender. Samma sak, menar Nilsson, händer i politiken. Lögner, svek och strid på kniven. Allt för något högre syfte.
Varför kunde socialdemokratin aldrig suga upp det missnöje som organiserades i Attac-rörelsen? Varför lämnades fältet fritt för Piratpartiet i en av de unga väljarnas viktigaste frågor? Och hur kom det sig egentligen att Birgitta Ohlsson hamnade i regeringen? Jodenius, Jakobsson, Baylan, Astudillo, Federley, Malm, Sjödin, Lindberg, Shekarabi ... stjärnor tänds och släcks. En spännande bok, som sagt. Initierad.
När öborna själva läser den kommer de säkerligen muttra något om den blodtörstigaste flocken av alla – journalistkåren – men min gissning är att Nilsson slipper offentlig kritik. Vissa spelare vill man inte stöta sig med.
”De omänskliga” är dessutom bra mycket mer än bara en bok om yngre politikers härskartekniska potträning. Bland annat är den en stilistisk fulträff.
Om Johan Ehrenberg en gång förnyade journalistiken med ordrika, självutlämnande och öppet politiska reportage, så gör Torbjörn Nilsson ungefär tvärtom. Stilen är knapp och stramt litterär. Hans egna passioner, politiska och andra, ventileras inte.
Han lyckas rentav skriva hela denna genremässigt svårbestämbara bok utan att använda ordet ”jag”. Bara i efterskriften förekommer det, och på ett ställe där Nilsson flyktigt beskriver sig själv, i tredje person. ”Reportern”. Men reportage i vanlig mening är det inte. Berättelser – väl berättade.
