Under andra världskriget fanns det en tysk radiosändare som hette Königsberg och sände påfallande bra musik. När Hitler intog Warszawa, spelades till exempel oavbrutet Beethovens stråkkvartetter och Mozarts symfonier. Ibland sände Königsbergsradion även på svenska, och när hallåmannen intrumfat i oss nordbor att Hitler var västerlandets säkraste värn mot bolsjeviker, judar och annat jordens avskum, spelade man för säkerhets skull även Hugo Alfvén och Kurt Atterberg.
I en intressant och noggrant dokumenterad bok Tyskland talar har journalisten Niclas Sennerteg kartlagt Königsbergsradions verksamhet. Egendomligt nog satt redaktionen sällan i Königsberg, det vill säga nuvarande Kaliningrad, utan höll för det mesta till i Berlin. Där kämpade propagandaministeriet under Goebbels och utrikesministeriet under Ribbentrop sinsemellan om kontrollen över de utländska sändningarna. Ty världskriget skulle vinnas inte
bara på slagfälten utan också i etern. Och då gällde det att lägga orden rätt för att vinna sympatier för en tysk nyordning i Europa.

Sennerteg har lagt ner stor möda på att spåra de svenska medarbetare som redigerade materialet och som satt vid mikrofonerna och läste. Det rörde sig om exilsvenskar, som av en eller annan anledning hamnat i Berlin och endera var nazister eller också lycksökare och vilsekomna existenser i största allmänhet. I en avslutande förteckning noteras 40-talet namn; Thorolf Hillblad, Elin Svensson, Anna-Lisa Gerloff, Rolf von Nauckhoff, Gösta Richter och allt vad de hette.

Yrkena var många: journalister, skådespelare, officerare, översättare, affärsmän, hemmafruar, sångare och musiker. Sennerteg följer deras livsöden in i detalj och så långt källorna ger besked. Ibland växer personintresset ut och blir nästan ett självändamål, en smula påfrestande för läsaren.
Med skiftande framgång försökte tyskarna anpassa nazipropagandan efter den svenska opinionen. Det hade sina sidor att
få svenskarna att förstå att finnar och tyskar alltid var de bästa vapenbröder eller att Norge och Danmark invaderades bara för att förekomma en engelsk ockupation.
Eller att Hitler och Stalin ena dagen samsades i den såtaste samförståndspakt för att nästa dag bekämpa varandra på liv och död!
Intressant nog syftade propagandan sällan till att underblåsa Lindholmarna eller andra naziorganisationer på svensk mark. Man nöjde sig med att göra svenskarna i största allmänhet tyskvänliga och förvissade om Tredje rikets oundvikliga slutseger.

När bomberna började regna över Berlin flyttade redaktionen för en kort tid över till Königsberg i Ostpreussen. Och när det sedan började osa hett även där, flyttade man - hör och häpna! - till Norge, där man i det längsta sände från en sändare utanför Oslo.
När så det tusenåriga rikets saga var förbi återvände Königsbergsradions medarbetare slokörade hem till Sverige. Den ene tog sig för att sköta en hönsfarm i Småland, den andre blev portier på Karlstads stadshotell,
och grevinnan Dagmar Kronstedt gick och gifte sig med blivande Nobelpristagaren Ulf von Euler. Ingen av dem blev straffad, ty landsförrädare kunde de omöjligen kallas. Sverige hade ju aldrig varit i krig med Nazityskland, någon fiende fanns följaktligen inte. Och rätten att ha fel åsikter är som bekant helig i en demokrati.