Det finns ett skämt i Burma om att George Orwell skrev tre böcker om landet, en tillåten och två förbjudna. ”Dagar i Burma” (1934) handlar om engelsmännens övergrepp under kolonialtiden, och gillas därför av militärjuntan.

De båda andra, däremot, romanerna ”Djurfarmen” och ”1984”, är kriminella texter för en burmes. Innehav kan leda till fängelse.

Själva poängen i detta typiska diktaturskämt är att de två senare titlarna alls inte handlar om Burma. De skrevs på 1940-talet; männen som styr grep makten först 1962.

Ändå är förbudet begripligt. Både ”Djurfarmen” och ”1984” går nämligen att läsa som halvt profetiska föraningar om utvecklingen i detta sorgliga land; så som det blev, och är. Samma befrielse från förtryck som strax förvandlas till ny och värre despoti, samma censur, samma maktspråk och övervakning.

Rädslan. I Burma är ”Storebror” sällan långt borta. Det pågår just nu, varje dag. Det minsta man kan göra är att veta om det. Vittneslitteraturen finns i närmsta bokhandel.

Journalisten Jesper Bengtsson återberättar Burmas historia, från det första kriget mot England 1824, fram till generalernas och drogbaronernas nutid.

Det litterära greppet är biografiskt i den meningen att författaren följer i spåren efter den svensk-amerikanske missionären Ola Hanson (1864-1929), som tidigt kom till nordligaste Burma med sin hustru Minnie, och därefter ägnade sitt liv åt att uppfinna ett skrivspråk åt kachinfolket.

Han blev något av kachinernas Moses; översatte Bibeln och grundade en baptistförsamling som ännu lockar nya proselyter.

Granatklockorna i Myitkyina är nu inte direkt en biografi, och knappast en studie över den sociala evangelism som spreds från USA vid förra sekelskiftet. Ola Hanson och hans lära är bara ett bland många spår i en bok vars ärende mera är att skildra Burmas nutida belägenhet.

Med stor sakkunskap, och erfarenheter från egna resor, berättar Bengtsson om en djupt splittrad nation där militären härskar genom att söndra. Sedan mordet på frihetshjälten Aung San (1915-1947) vilar som en förbannelse över Burma. Allt går snett. Landet är rikt, men ekonomiskt kört i botten, och rebellarméernas mångfald i djunglerna är stor och brokig och bildar inte sällan oheliga allianser med opiumkartellerna i Gyllene triangeln. Någon militär lösning finns inte. Västmakterna drar sig undan. Flyktingströmmarna växer.

Hoppets låga lyste visserligen klar när Aung Sans dotter Suu Kyi (född 1945) framträdde i slutet av 80-talet som en samlande symbol för demokratirörelsen, men förtrycket har fortsatt; splittringen och plundringen av landets naturresurser.

Demokratin har aldrig fått en rimlig chans, och när Aung San Suu Kyi tilldelades Nobels fredspris 1991 vågade hon inte ens resa till Oslo för att ta emot det, av rädsla för att inte tillåtas återvända. Regimen gör vad den kan för att isolera henne från omvärlden. Och flyktingarna fortsätter att fly.

Det sägs att en miljon burmeser lever i läger bara i Thailand.

Dessa gränstrakter, skriver Jesper Bengtsson, är globaliseringens blinda fläck. De som lever där ser oss via sina parabolantenner, men vi ser inte dem.

Samma historia, om än i annan form, berättas i romanen De osynliga av holländaren Karel Glastra van Loon (1962-2005). Också han var journalist, och hade ett par prisade böcker bakom sig när en hjärntumör tog honom förra sommaren.

Glastra van Loon påpekar att de rika ländernas klagomål över besvärande flyktingströmmar bör ses i ljuset av att 95 procent av all världens flyktingar blir kvar i sina hemregioner, där de ofta är just osynliga för omvärlden.

Han vistades själv länge i lägren på den thailändska sidan av gränsen, och fann där stoff till sin sista roman - om den blinde advokaten Min Thein, en man som förlorat allt och nu återberättar sin egen och sitt hemlands tragiska historia.

Lojaliteten med Aung San Suu Kyi och studenterna i demokratirörelsen är densamma som hos Jesper Bengtsson, men ”De osynliga” ger en delvis annan bild, främst på grund av att Min Thein, berättarjaget, genom sin far också ger en röst åt militären. Också de är människor, ofta rädda och vidskepliga. Fatalister är de flesta. Vilket förstås inte gör tragedin mindre, men lättare att förstå.

Vi har sett det förr, i Zimbabwe, Vitryssland, Bosnien. När Karel Glastra van Loon skriver om ”de små männen”, vardagsfascisterna som verkställer terrorn, rör han vid något universellt, och han gör det med en träffsäkerhet som inte står Arthur Koestler långt efter.

Saken blir sedan inte sämre av att ”De osynliga” lever av en vemodig och efter hand allt starkare kärlekshistoria som löper parallellt med de händelser i Rangoon som till synes obevekligt formar Burma till ett misslyckat land, ett skrymsle i världen vi andra så sällan besöker eller ens ägnar en tanke.

Med 50 miljoner invånare. Ändlösa regnskogar, berg och vida slätter. Guldet ligger tjockt på pagodernas tak. Än finns hopp. Att vi vet vad som pågår är, som sagt, det minsta burmeserna kan begära av oss.