Jakten på skatten är äventyrsromanens arketyp; kartor, brev och gåtfulla telefonsamtal är tecken som leder hjälten genom den labyrint som kan gömma guld eller svar på hans frågor. I Pascal Merciers Nattåg till Lissabon börjar processen med att läraren Gregorius möter en portugisisk kvinna på en bro i Bern.

Mötet får honom att bryta upp ur sitt petrifierade liv och bege sig till hennes hemland, men först måste denne textorienterade man besöka en bokhandel och det är där det andra tecknet kommer – i form av en samling filosofiska betraktelser skrivna av en portugisisk läkare. Denne Amadeu de Prado var motståndsman, och en av Gregorius första uppgifter blir att sätta sig in i Salazartidens repression och motståndets organisation. Men framför allt vill han veta mer om Amadeu, förstå honom, se Lissabon med hans ögon. Han söker upp människor som känt läkaren och med den magiska berättelsens logik för slumpen honom vidare till rätt personer. Med på färden får han allt fler texter av Amadeus hand, eftersom denne strösslat sin livsväg med fullskrivna papper. Det luktar konstruktion, men detta är nu en gång en text om text.

Amadeu var överintelligent, god och karismatisk; det är svårt att tro på sådan perfektion och författaren kämpar också hårt för att inskärpa den hos läsaren. Det blir många högstämda tonfall och bombastiska metaforer. Och naturligtvis är det istället glasögonormen Gregorius man verkligen känner för, denne man som vigt sitt liv åt de klassiska språken och som nu försöker komma underfund med vem han kunde ha blivit om han valt en annan väg. Visst kan man le åt hela upplägget, allt detta drömmande och läsande och traskande i det förflutnas spår, men det finns också något i det futila sökandet som är sympatiskt, just därför att det aldrig leder fram. Ska jag läsa en äventyrsroman om skattjakt föredrar jag denna långsamma väg mot den egna själen framför ett fartigt sökande efter mer konkreta ting.