En opera med hjärta, smärta och fjärtar. En opera som det går att runka till. En opera för alla oss som hatar världen. Så beskrivs Händels ”Agrippina” i Carl-Michael Edenborgs debutroman ”Mitt grymma öde”. Men visst anar man en förtäckt programförklaring. För det står snart klart att detta är en hel barockopera i sig: en mörk, köttig och klangfull berättelse om barockens mest barocka tonsättare, Georg Friedrich Händel (1685–1759), som här får se sitt eget liv förvandlas till svulstig opéra comique.

Romanen bygger på de uppgifter som finns om Händels liv (inte många). Ändå är det inte någon biografisk realism som Edenborg skriver. Snarare ett slags burlesk eller karnevalisk anti-realism som hämtar sin energi ur samma glödande hat mot verkligheten som inspirerar huvudpersonen till sina många operor och arior.

Händel framställs som precis så motbjudande som dåtidens karikatyrer gör gällande: fet, ful och ruskigt snål. Därtill med ett fruktansvärt temperament. En vulkan av svart galla som sedan urminnes tider drömt en och samma dröm: att utplåna världen med skönhet. Revanschismen är berättelsens motor, och en megalomani som ständigt slår över i bottenlöst självförakt.

En liten men viktig biroll spelas av Bach, som får kontrastera med ett godmodigare konstnärstemperament. Händel hatar honom besinningslöst. Mest för att Bach kom från en familj av musiker som uppmuntrade honom sedan barnsben. Själv växte han upp med sparkar och övergrepp i ett hem där all musik var förbjuden.

I en lustig scen besöker Händel barndomens Halle (för att pissa på sin fars grav). Ryktet går och snart nås han av bud om att Bach är på väg i flygande fläng från Köthen, brinnande av iver att träffa sin världsberömde kollega. Händel styr genast sina hästar bort från staden så dammet ryker. På kvällen nås han av rapporter om Bachs besvikelse, och jublar. ”Jag vann! Jag hade gett honom en näsknäpp som hette duga.”

Annars är det mycket om Händels påstådda sexuella relationer med sina mecenater. Karriären går sängvägen från folkoperan i Hamburg via Italien och Hannover till kungliga operan i London. Händel erbjuder villigt sin mun till alla som kan hjälpa honom på vägen: en lång rad lastbara furstar vid Europas hov. Själv är han asexuell, drömmer om en kärlek som är andlig och ren.

Drömmen förkroppsligas av 1700- talets superstjärnor: de skönsjungande kastraterna. I Neapel besöker han den underjordiska ”änglafabriken” där man snöper fattiga bönders söner på löpande band. Händel är själv med om att förlösa en ängel, vars kulor han resten av livet bär med sig i ett etui närmast hjärtat. De förtorkade små russinen blir hans livs enda kärlek.

Det är över huvud taget ganska synd om Händel i den här boken. Han blir bland annat våldtagen flera gånger. Det blev aldrig Bach. Bara en sån sak.

Med tiden blir han alltmer desillusionerad, en slipad affärsman. I Hamburg ser vi den unge dirigenten halka omkring på bloddränkta tiljor, rusig och extatisk. För sin inre blick ser han den sammetsröda salongen öppna sig som buken på ett djur, en eldsprutande vulkan. I London är allt han ser en salong full med idioter. Världen har avförtrollats. Han är trött, mätt och impotent. Kort därpå dör han med ansiktet i en köttpudding.

Det är en tragisk historia, men berättad med ett glatt humör som också smittar av sig på läsaren. De tvära kasten mellan extas och förnedring känns igen från Edenborgs pseudonyma, lite tramsigare författarskap Gunnar Blå, liksom den pikanta gladporren. Stilen är enkel men medryckande – korta meningar som liksom piskar på hästarna på Händels skakiga droskfärder genom Europa.

Det är en livfull, vibrerande resa med fräck dialog och bilder som etsar sig fast på näthinnan: av slöa, skönsjungande valrossar och annat. Om det inte redan framgått så är det en bok jag blivit ganska så förtjust i.