”Fritänkare jag nämns, det är min heder!” säger Döbeln i Runebergs ”Fänrik Ståls sägner”. Och kanske är den gamla hederliga benämningen fritänkare bättre än termen ateist, som i vår globala tillvaro blivit så luddig. Ty vad betyder det egentligen att vara icke gudstroende? Det finns ju så många gudar. Är det kristendomens gud man inte tror på? Eller buddismens? Eller asagudarna? Eller de gamla grekiska gudarna?
Inte heller är det särskilt klargörande att komma dragande med termen agnostiker. Ty att inte säkert veta och att hålla en fråga öppen, kan ju betyda så mycket. Att universum utvidgar sig förefaller ganska säkert. Men om det utvidgar sig med accelererande hastighet eller inte, går inte att avgöra idag. Det är då ganska klokt att vara agnostiker i sistnämnda fråga. I fråga om Guds existens är det emellertid ovisst om vi någonsin kan hoppas på empiriska bevis. Vad värre är – för hans icke-existens är det ännu svårare att föreställa sig några bevis. Att något inte existerar bevisar man nämligen inte i en handvändning.
Så här kan man hålla på. Och ungefär på det här sättet exerceras det också i en intressant, nyutkommen bok, Personligt. Samtal med fritänkare. 24 personer har intervjuats av Humanisternas ordförande Christer Sturmark och porträtterats av fotografen Nadja Hallström. I förordet säger sig Sturmark vilja återerövra de existentiella frågorna från de kristna. Ty de troende har länge haft tolkningsföreträde i fråga om det djupast personliga i våra liv. Det är hög tid, menar Sturmark, att även icke-troende får komma till tals och berätta om hur de ser på livets mening och döden.
Boken visar att våra fritänkare är en ganska brokig församling och att man från mycket olika utgångspunkter kan nå fram till övertygelsen eller åtminstone misstanken att Gud inte finns. Sture Linnér skildrar anspråkslöst och därför mycket verkningsfullt hur han långt fram i livet bett sin aftonbön. Men han tappade tron när han fick bevittna hur hans grekiska hustru sakta plågades till döds i Alzheimer. På motsvarande vis menar Georg Klein att Gud är så elak att hans enda ursäkt är att han inte existerar. Så som världen ser ut och så djävulskt som ondskan och lidandet breder ut sig, fordras det mer än lovlig intellektuell ekvilibristik för att tro på en god och allsmäktig gud.
Att människors ondska är en realitet, vill däremot Klein inte betvivla. Det är bara ”fredsskadade” och naiva svenskar som går omkring och tror att djävulens beteende måste skyllas på en olycklig barndom.
P C Jersild berättar intressant om hur hans pappa var sekreterare i Helgelseförbundet men hur han själv som medicinare ställts inför knepiga frågor – till exempel eutanasi, smärtlindring och terminalvård – där syndbegreppet ofta blockerar varje rationell diskussion. Aborter, dödshjälp, genteknik, organdonationer, fosterdiagnostik, listan kan göras lång på frågor där troende ofta står mot icke-troende.
Vad man kan uppfatta som trist och störande i boken är att Christer Sturmark ofta ställer väldigt ledande frågor, varmed diskussionen mindre blir ett meningsutbyte än en unison sång för meningsfränder.
På plussidan bör antecknas att boken också handlar om väldigt många andra personliga spörsmål än Guds existens. Astronauten Christer Fuglesang berättar om hur jorden såg ut uppe från rymden och diskuterar om det kan finnas liv med avancerad teknologi i andra galaxer. Torbjörn Tännsjö lanserar sin favoritidé att de moraliska sanningarna är objektiva och egentligen existerar oberoende av människan.
Nyamko Sabuni, Lena Andersson, Eva Dahlgren, Göran Lambertz, Björn Ulvaeus, Gudrun Schyman, Stellan Skarsgård, Kaj Fölster, Hans Bergström och många andra avger sina personliga bekännelser, det är tyvärr omöjligt att här redovisa dem alla.
Boken borde kunna bli obligatorisk läsning för präster och andra själasörjare. Men också de som inte hör hemma i den kretsen bör ha behållning av denna uppvisning i hur det går till att tänka fritt, när man räknar sig som fritänkare.
