För 100 år sedan, i början på juli 1908, löd rubriken på en artikel i SvD: ”Var är Sven Hedin? Finnas anledningar till oro?”. Dagarna därefter ställdes samma fråga i tidningar över hela världen.

När det gällde Sven Hedin fanns det nästan alltid anledning att känna oro; fast inte så mycket när det gällde hans enastående förmåga att reda sig ute i de centralasiatiska ödemarkerna, som för hans oförutsägbara politiska utspel. För samtidigt som han var tidernas störste upptäcktsresande – ingen, vare sig före eller efter honom, har kartlagt så stora geografiska områden – hade han även den besynnerliga egenskapen att gång efter annan fullständigt gå vilse i det politiska landskapet.

Men nu var det 1908 och när Hedin fram på höstkanten nådde ner till en brittisk postering i Nordindien hade han i hemlighet genomströvat och noga kartlagt det stängda Tibet under två års tid. Han var sliten och tärd, de tibetanska kläderna sönderrivna och mest av allt liknande han en fattig pilgrim på väg hem från det heliga Kailashberget. Men innan han gjorde sitt intåg hos de brittiska kolonialtjänstemännen, vilka gjort allt som stod i deras makt för att hindra hans tibetanska forskningsresor, lät han sy upp en ny kostym. Sven Hedin hade också en utpräglad känsla för stil.

1908 hade han nått höjdpunkten av sin exceptionella karriär. Den sista av hans tre långa ensamexpeditioner var till ända och därmed hans egenhändiga kartläggning av det inre av Centralasien. Under flera år framöver skulle Hedins författarskap vara inriktat på att redovisa resultaten. Tibetexpeditionen skildras utförligt i hans kanske allra bästa reseskildring, trebandsverket ”Transhimalaya”; färden dit hade han redan beskrivit i två tegelstensvolymer: ”Över land till Indien genom Persien, Seistan och Belutjistan”. Och hans vetenskapliga huvudverk blev ”Southern Tibet” i elva väldiga praktvolymer.

Tibet hade i princip varit Sven Hedins mål redan från början och hans rafflande beskrivningar om hur han som utklädd mongol försökte smyga in i Lhasa hade gjort succé världen över. Inte minst i Storbritannien var recensenterna begeistrade över hans 1400-sidiga reseskildring ”Asien – tusen mil på okända vägar”.

Föga överraskande var det också där, i Tibet, som Sven Hedin med pennan utkämpade sin första politiska strid – oaktat de förvecklingar som blev följden av att han försökte resa till Lhasa utan tillstånd från Dalai lama.

Skälet var britternas blodiga angrepp på Tibet år 1904. Med det fullständigt grundlösa argumentet att de ville hindra ett ryskt angrepp marscherade britterna in i Tibet och massakrerade där ett par tusen tibetanska soldater vars primitiva mynningsladdare inte förslog långt mot britternas moderna kulsprutor.

Sven Hedin blev rasande när han fick kännedom om hur hans tibetanska vänner drabbats och i flera artiklar fördömde han övergreppet. I SvD skrev han bland annat:

”Det engelska fälttåget i Tibet är ett nytt exempel på imperialismens hänsynslöshet, som tycks karaktärisera vår tids storpolitiska strävanden, och inför vilken de små staternas ställning är prekär och osäker.”

Kritiken mot britternas hänsynslöshet i Tibet är inte oviktig som bakgrund när man begrundar Sven Hedins utveckling från devot tyskvän till bästis med Hitler och Göring och andra nazikoryféer – en irrfärd som gick från världsberömmelse till världsfördömelse.

Sven Hedins liv var i de flesta avseenden grandiost. Han var vår störste upptäckare och äventyrare och efterlämnade ett arkiv som är snudd på bottenlöst. Föga överraskande har den vetenskapshistoriska forskningen varit försiktig med att ge sig i kast med uppgiften. För i likhet med försöken att genomkorsa den väldiga Takla makan, är det ytterst osäkert om man kan räkna med att komma levande ut på andra sidan – och om och ansträngningen verkligen kan vara värd sitt pris.

En som modigt försökt koppla ett helhetsgrepp på Sven Hedin är journalisten och författaren Axel Odelberg. Titeln på hans nya biografi Äventyr på riktigt får mig att tänka på tillrättalagda pekböcker ämnade åt förskolan, men Odelbergs skildring av Hedins liv visar sig vara något helt annat.

Utan omsvep och med en lättsam journalistisk stil berättar Odelberg förtjänstfullt historien om Sven Hedin. Här och var finns tidigare okända detaljer inströsslade i texten, särskilt gäller det händelser på det personliga planet, men i stort sett är Odelbergs biografi en bekräftelse av kända fakta. Som en koncentrerad sammanfattning av Hedins gärning är emellertid boken av stort värde. Och till skillnad från åtskilliga andra biografier inbjuder den till sträckläsning.

Bäst är Odelberg tveklöst när han skildrar politiska förvecklingar, inte minst Hedins relation till Tyskland och hans roll som informatör åt den svenska regeringen under andra världskriget.

Det märks att Odelberg känner sig väl hemma i dessa utrikespolitiska sammanhang, och han lyckas framgångsrikt skildra såväl Hedins politiska dårskap och naivitet i relationen till exempelvis Hitler som de resultat som hans försök uppenbarligen fick. Av det senare kan nämnas Hedins aktiva roll när det gällde att rädda livet på tio norska motståndsmän som dömts till döden 1941.

När det så gäller expeditionerna ligger Odelberg hela tiden väldigt nära Hedins egna berättelser, dock utan att någonsin citera honom. Det är synd, och kan nog vara problematiskt för dem som inte känner Hedins förbluffande stilistiska förmåga att gestalta sina intryck. För Sven Hedin var inte bara en ledande geograf, utan och också en erkänt skicklig författare och tecknare.