En eftermiddag i London för snart 30 år sedan, i början på september 1978, väntade den bulgariske författaren och BBC-medarbetaren Georgi Markov som vanligt på sin buss vid Waterloo Bridge. Plötsligt stack en förbipasserande till honom med sitt paraply, den okände mannen bad genast om ursäkt och försvann sedan i vimlet. Senare på kvällen kände sig Markov dålig. På ena höften upptäckte han en millimeterstor blodfläck som på morgonen hade växt betänkligt. Markov blev snart sämre, fick feber och förlorade talförmågan. Med uppsvällt ansikte fördes han till St James sjukhus, men läkarna förmådde inte rädda honom. Ett par dagar senare dog Georgi Markov i svåra plågor.

Nej, händelsen vid Waterloo Bridge är inte öppningsscenen i en roman av John le Carré. För paraplymordet, som det senare kom att kallas, var en högst verklig avrättning av en politisk dissident. Och direkt eller indirekt var det kopplat till KGB och dess giftlaboratorium i Lubjanka.

Den har legat ett par dagar på mitt bord nu, den ryske författaren och journalisten Arkadij Vaksbergs senaste och utomordentligt angelägna bok Giftlaboratoriet. Från Lenin till Putin – 90 år av politiska mord.

Jag har funderat, läst om, och försökt finna den lämpligaste ingången till Vaksbergs bok. Är det författarens vesslelika förmåga att tränga sig in i svåråtkomliga arkiv, vidden av det kommunistiska barbariet eller det faktum att så mycket fortfarande är okänt som gör ”Giftlaboratoriet” så angelägen?

Det måste vara en kombination av de tre faktorerna. Och för att testa min intuition om den ­rådande okunskapen frågar jag några tonåringar på gatan om de känner till Auschwitz. De nickar och berättar ingående. Och hur är det då med Gulag, frågar jag. Nej, något Gulag har de faktiskt aldrig hört talas om.

Arkadij Vaksberg återkommer nu med en skildring av ett ämne som han tidigare bland annat berört i boken ”Lubjanka” vilken utkom på svenska 1993. Det handlar om den sovjetiska repressionens historia, närmare bestämt likvideringshistorien, och undertiteln på hans bok hade därför lika gärna kunnat vara ”Från extrakt av stormhatt till polonium 210”.

Vaksbergs poäng är emellertid inte att lista alla avlivningsvätskor som säkerhetstjänsten – från Tjekan till FSB – använt sig av, utan att understryka vidden av och inte minst kontinuiteten i den utstuderade statsterrorismen.

Att den råa styrkans rätt i praktiken var själva fundamentet i den sovjetiska diktaturen finns det hur många exempel som helst på. De cirka 32 miljoner sovjetiska medborgare som dödades av kommunismens politiska repressalier talar därvidlag sitt tydliga språk.

Med ”Giftlaboratoriet” går emellertid Vaksberg i detalj in på hur en viss institution fungerade. Och hans förhoppning är att kunskap om denna institution skall bidra till förståelse för hur och varför så många politiskt oppositionella och kritiska journalister i dagens Ryssland plötsligt omkommer i allehanda svårdefinierade sjukdomar.

År 1937 blev det toxologiska laboratoriet, Laboratorium X, placerat direkt under säkerhetstjänsten NKVD. Chef blev en viss professor Grigorij Majranovskij från Biokemiska institutet, en man som åtnjöt stor respekt inom läkarkåren. Vid sidan om sitt experimenterande med avlivningsmedel på levande fångar var han särskilt intresserad av att utveckla ett sanningsserum. Majranovskij, vilken i yrkeskollegan doktor Mengele hade en själsfrände, kallades i Sovjetunionen kort och gott för Doktor Död.

Hur många som gick under i Laboratorium X är inte känt, men med största sannolikhet var Raul Wallenbergs död i ”hjärtsvikt” den 17 juli 1947 ett resultat av Majranovskijs curareinjektioner.

Vid sidan om det toxologiska fanns även ett bakteriologiskt laboratorium utrustat med allt från krematorium till avrättningsplats. Som försöksobjekt i laboratorierna användes aldrig djur, utan enbart fångar från Lubjankas fängelser. Forskningen vid det bakteriologiska laboratoriet leddes av läkaren Sergej Murom­tsev. Förutom för sin stånd­aktiga kamp mot den mendelska genetiken prisades Muromtsev även för sitt förtjänstfulla utvecklande av teknisk apparatur för spridning av pestbakterier – en insats för vilken han tilldelades det åtråvärda Stalinpriset. Är då detta enbart historia? Nej, svarar Vaksberg och refererar bland annat till den mördade FSB-avhopparen Alek­sandr Litvinenko (avrättad med polonium 210) som vittnade om att Lubjankas giftlaboratorium fortfarande existerar, men att det nu flyttat från Varsonofigränden till Krasnobogatyrskajagatan.

Det är en lång och mörk historia om giftlaboratoriets djävulska knep som Vaksberg erbjuder oss. Somligt är så vitt jag vet nytt, exempelvis hans argumentering för att det var Lubjankas yrkesmördare Korotin som dödade den tjeckiske utrikesministern Jan Masaryk i Prag 1948.

Men Arkadij Vaksbergs hävdar alltså att giftlaboratoriets portar inte stängts, det har bara fått nya herrar. Vilket morden på Aleksandr Litvinenko och Anna Politkovskaja bara är två exempel i en alltför lång rad på.

Arkadij Vaksberg skriver regelbundet understreckare i SvD. Tidigare har dock transkriberingen Waxberg använts.