Generna bekymrade henne. Det biologiska bagaget. Hennes mor dog ung i bröstcancer, mormor likaså. Faderns bortgång kunde i sin tur förklaras med missbruksproblem, och familjen som helhet var sedan länge hemsökt av djupa depressioner, även hon själv. Ändå, eller kanske just därför, bestämde hon sig för att syna korten. Sina egna.

Den danska vetenskapsjournalisten Lone Frank, doktor i neurobiologi, har i ”Mina vackra gener” skrivit vad som närmast är att likna vid en revolutionskrönika. En populärvetenskaplig exposé inifrån den revolution som pågår just nu i mötet mellan de vetenskaper som sysslar med människans natur. Genetik och hjärnforskning, sociologi, psykologi och historia; först nu tycks den kritiska punkt vara nådd, där dessa förr så skilda discipliner börjar nå en gemensam förståelse. Vad danar en människa? Varför blir våra liv som de blir?

Låt oss börja i den ände som är väl belagd och allom bekant; att somliga sjukdomar är genetiskt ärftliga är ingen nyhet. Ej heller att man i vissa fall, däribland bröstcancer, med stor exakthet kan härleda anlagen till ett fåtal gener som i ovanliga varianter ger en extremt hög risk. Sedan några år är det också ganska enkelt att få reda på om man är bärare av dessa anlag. Vill man veta det?

Lone Frank ville. Cancer går trots allt att behandla, särskilt i tidiga stadier, och Frank är inte typen som räds obehagliga sanningar. Deprimerad blir hon ändå, som sagt. Så hon beställde ett gentest över nätet och satte sig att vänta på resultatet. Eller rättare sagt, hon började resa vida kring för att intervjua forskare och företagare med intressen i vad som har kommit att kallas konsumentgenetik. En blomstrande bransch.

Hon reser till Island och träffar Kári Stefánsson, mannen bakom bolaget Decode Genetics, och till USA för samtal med Nobelpristagaren James Watson, DNA-spiralens upptäckare. Många andra också, men det är framför allt intervjuerna med dessa två som dröjer kvar, dels för att de är något av genforskningens primadonnor, odrägliga divor vilkas arrogans överträffar det mesta, dels för att de ofta har väsentliga saker att säga.

Utvecklingen på konsumentgenetikens område liknar datorernas förvandling sedan Bill Gates och Steve Jobs var finniga collegepojkar. Allt som nyss var otympligt, långsamt och dyrt är plötsligt så smidigt, snabbt och billigt att vem som helst kan börja utforska sitt genetiska bagage – och dela informationen med andra. James Watson, just, hör till dem som redan har lagt ut sina gener på nätet. Rubbet, hela DNA-sekvensen. Som en genetisk nudist.

Också försiktiga bedömare förutspår att vi inom en snar framtid står inför en genetisk motsvarighet till Facebook. Sådana forum finns redan; användarvänliga hemsidor där man kan jämföra härstamning och sjukdomsrisker, eller söka sig en partner med matchande genprofil – och där någonstans infinner sig också misstanken att alltihop kan spåra ur och förgås i den meningslösa grop som nu mest befolkas av dem som tror på astrologi.

För vad kan man egentligen se i generna som inte syns lika bra i kaffesump? En hel del, visar det sig. Och mer blir det, för varje dag som går. Inte bara sjukdomar, kroppslängd och annat liknande. Också mer komplexa egenskaper visar sig vara ärftliga, och även om man i många fall vet bara det, inte vilka gener som är inblandade, så är utvecklingen snabb och lovande. Eller skrämmande.

Går vi mot en era av genetisk McCarthyism? En mindre armé av bioetiker är sysselsatta med frågan, och varningar framförs gång på gång. I Tyskland har man rentav stiftat lagar för att begränsa konsumentgenetiken, men många, däribland Lone Frank, menar att detta är lika dumt som att stänga ner internet bara för att man kan hitta porr därute. Risker finns, men fördelarna överväger.

Generna är ingen tvångströja, skriver hon, utan snarare en mjuk sweater man kan fylla ut och forma själv. För även om detta biologiska arv påverkar allt möjligt mellan IQ och samlarmani, så finns nästan alltid ett betydande spelrum för kulturella faktorer, socioekonomiska och andra. Ett linjärt förhållande mellan gener och beteende, som i fråga om vissa sjukdomar, existerar helt enkelt inte.

Av särskilt intresse här är den på senare år omtalade epigenetiken, ett snabbt växande forskningsfält som studerar det faktum att kost och andra miljöfaktorer påverkar hur generna kommer till uttryck. Förenklat kan man säga att gener kan stänga av och på, vilket förstärker bilden av arvet som något formbart, om än inte alldeles valfritt.

Också de ärftliga sjukdomarna går i de allra flesta fall att påverka. Nu fick Lone Frank till sist lugnande besked rörande risken för bröstcancer, men om testet hade visat på mycket hög risk, hade hon ändå haft möjligheter att via exempelvis operativa ingrepp undvika sjukdomen.

Likaså kan hon hämta styrka ur de resultat som faktiskt visar på en ärftlig komponent bakom hennes depressiva läggning. Till skillnad från de robusta maskrosbarnen, de som klarar sig bra i livet oavsett eländig uppväxt, tycks hon själv höra till den kategori som har kommit att kallas orkidébarn – som vissnar fort i fel miljö, men som blommar desto rikare när stimulansen är god.

”Det handlar inte om att ställa den biologiska människan i opposition till den kulturella människan. Det rör sig om en helhetsförståelse, som naturligtvis integrerar produkter av människans beteende och tankar – politik, kultur, musik och poesi – och betraktar dem i ett biologiskt sammanhang. Och vice versa.”

Konsumentgenetiken, fortsätter Lone Frank, påskyndar denna förvandling genom att upplysa vetgiriga människor på deras egna villkor, utanför de akademiska reservaten.

Så blir ”Mina vackra gener” en i tur och ordning lärorik, utmanande och hoppfull resa, inklusive något långrandiga transportsträckor. De biologiska förkunskaperna som krävs är inte stora; ändå tror jag boken passar allra bäst för någorlunda bildade hypokondriker.