Ulf Stark och Anna Höglund har gjort en resa. De har besökt Palestina. Den som har gjort en resa har något att berätta säger talesättet, och det har de.
Deras berättelse handlar om längtan. Längtan till en värld och en tid som var. Till skrattet och apelsinernas tid. Tiden före muren, tiden innan pojken och flickan – som är bror och syster – tvingades bort från sitt hem och sina apelsiner, bort från den goda barndomstiden då barn och föräldrar skrattade tillsammans och farfar hängde upp sin spegel i träden där han rakade sig.
Ulf Stark skildrar de palestinska barnens tragiska och dystra livserfarenhet genom en djärv och företagsam storebror och hans drömmande och diktande lillasyster med sjuka ben. Så sjuka är hennes ben att brodern har byggt en kärra som han skjuter runt henne i. De leker med hittehunden Schas och längtar ständigt till skrattens värld – på andra sidan muren.
Och visst tar de sig dit till sist. Pojken, Adham, gömmer sig under presseningen på ett lastbilsflak, tar sig till deras igenspikade hus, plockar apelsiner och hämtar farfars spegel. Lillasyster Sulafa är med i hans hjärta och han visar henne allt, ungefär som i Starks och Höglunds bilderbok ”Min syster är en ängel”.
”Pojken, flickan och muren” är en sentimental berättelse i samma anda som Selma Lagerlöfs barnnovell om den lytta Meli, vars liv blev meningsfullt för henne själv och andra genom att hon hade så varlig hand med sjuka djur. Den sentimentala berättarkonsten bygger på att fiktionens känsloflöden ska spilla över till läsarna, så att de genom sitt känslomässiga engagemang förstår och medupplever. Så tror jag att Starks text och Höglunds bilder kan fungera.
Här finns inget direkt berättande om den faktiska politiska situationen. Men i det sentimentala – gestaltat i den gode och modige brodern, den diktande systern, deras oerhörda relation, deras stilla återvunna skratt och deras bejakande av varandras längtan – hittar text och bild en skör möjlighet att ge språk åt en lika orimlig som ofattbar verklighet.
Kanske är det endast genom att använda lek, paradismetafor och poesi som de palestinska barnens vardag kan berättas av – och för – någon som inte är i den.
