Att säga att det går ett spöke genom den svenska prosan är förmodligen att ta i, men författare som John Ajvide Lindqvist och Johan Theorin har bidragit till ett kraftigt ökat intresse för och en statushöjning av rysaren som genre. Ifjol gav Ajvide Lindqvist ut en klippbok med noveller och andra texter som tidigare varit publicerade på annat håll, och nu har det blivit Theorins tur.
Den nya boken heter ”På stort alvar” och titeln anspelar givetvis på ett lekfullt sätt på den öländska miljö som författaren mutat in som sin egen. Texterna är noveller och har tidigare varit tryckta i dagspress, tidskrifter och antologier. Genremässigt spänner novellerna över alltifrån spökberättelser och deckare till sjömanshistorier och lokalt och dialektalt färgade skrönor.
Det är en ojämn samling, men den ger också en bredare och tydligare bild av denne författare. Så framträder till exempel hans korsbefruktning av två traditionellt bespottade genrer i skarpare belysning. Att förankra skräckisarna i en realistiskt tecknad öländsk miljö utvecklar och förmerar spökformeln.
Men frågan är om inte den omvända trafiken är ännu viktigare. Den andra genren som Theorin förvandlar dras nämligen med ett ännu sämre rykte och hamnar (bortsett från i lokalpressen) oftast i total medieskugga. Jag tänker på hembygdslitteraturen. Den ges inte sällan ut på eget förlag och dess författare kan möjligen uppnå lokalt kändisskap, men sällan något mer. Theorins alkemistiska genidrag är att blanda rysaren och heimat-litteraturen för att skapa, om inte guld, så något betydligt intressantare än var och en av komponenterna för sig.
I flera av novellerna intas huvudrollen av sjömannen Gerlof, vars fiktiva liv och äventyr, får vi veta i ett förord, hämtat inspiration från Theorins egen morfar. Texterna är, som det brukar heta, av slaget mustiga skrönor, men här alltså subtilt kompletterade med skräck- och spänningsgenrens orosmoment. Det ljugs friskt, som sig bör, men här finns också inslag av det genuint obehagliga och oförklarliga. Ibland punkteras dock spänningen av lite för avrundade eller förnumstiga slut.
En av höjdpunkterna i boken är novellen ”Utgrävningarna i Rälla ödekyrka”. Det är en synnerligen effektiv och kuslig historia, lika delar fantasy och skräck, och samtidigt en hyllning till en mästare i just denna korsbefruktningens konst – HP Lovecraft.
