Vem var egentligen den sköna Helena som förbryllat och förtrollat diktare och konstnärer under nästan tre tusen år?
Hon var en halvgudinna, dotter till själve överguden Zeus och dyrkad över hela östra Medelhavsområdet. I Sparta beskyddade hon unga jungfrur, i Egypten tog hon hand om nygifta par och gamla kvinnor, och i Etrurien vördades hon som följeslagare på färden in i livet efter detta. En gång i historiens gryning tillbads hon som ett träd, en lönn, så till exempel på Rhodos. Ännu på 200-talet f Kr lät poeten Teokritos bröllopstärnor sjunga om hur de vill fläta en krans till henne och hänga upp den i den skuggiga lönnens krona; en skrift skall ristas i barken: ”Jag är Helenas träd. Mig beskydda!”

Mest känd är den sköna prinsessan som de episka verken, särskilt de homeriska, besjunger, hon som Greklands hjältar slogs om och som kung Menelaos i Sparta vann med sin rikedom. Drottningen som tog emot en trojansk prins i sin säng, övergav grekerna och seglade bort till Troja, där många hjältar led och dödades i hennes namn under tio långa år. Hon som efter trojanska krigets slut återvände till Sparta medan hennes trojanske älskare gick under i den eldhärjade staden.
Helena var också den undersköna, liderliga varelsen som ingen man kunde stå emot, den gyllenblonda drömflickan, sexsymbolen, både åtrådd, fruktad och föraktad, beundrad i många upplagor i Europas konstgallerier, strängt klandrad i teologiska texter.
Troja jämnades med marken för Helenas skull, men själv lever hon kvar tiderna igenom, i många gestalter. Levande och livsbejakande som en savrik lönn i blom. Eller en månsilvrig drömbild, dunkelt lockande men gäckande ogripbar. Sedesam maka och moder, suckande efter sin äkta man och den egna härden. Eller, som på en utsökt målning av en 1400-talsmästare, följande sin älskare på nya äventyr i fjärran land med en glimt av glatt okynne i blicken och - hör vi rätt? - gnolande en lättsinnig melodi av Offenbach.

Kanske är hon en uråldrig tids kvinnoideal, honan som självfallet böjer sig inför våldet som högsta rätt och frivilligt underkastar sig hanarnas lustar, ungefär så som Artur Lundkvist beskrivit henne: ”den gäckande ödeskvinnan, kallt njutande sina möjligheter som älskarinna och som skönhetssymbol, lik en gudabild som oberörd låter sig färgas av eldsken och blod.”
Olika kulturer har skapat sina egna Helenor som stämmer med deras speciella kvinnoideal. Dante, Chaucer, Marlowe, Shakespeare, Goethe, Yeats, Camus, Ezra Pound och Seferis hör till dem som hållit bilden av Helena vid liv i diktningen. I Europas konstmuseer förekommer hon i en mängd olika upplagor, som symbol för skönhet och även som en påminnelse om den fruktansvärda makt som skönhet kan utöva.
I Texas finns ett mångmiljonföretag, Helen of Troy Ltd, som distribuerar skönhetsmedel över hela världen; hon uppfattas som den fysiska fulländningens guldmyntfot.

Om den gåtfulla Helena har den engelska historikern och
vetenskapsjournalisten Bettany Hughes skrivit en bok som nu utkommit på svenska med titeln Sköna Helena. Gudinna. Prinsessa. Myt. i briljant översättning av Margareta Eklöf. Den kan varmt rekommenderas. Hon är den första som lanserar Helena som en framstående bronsålderspersonlighet snarare än som en dunkel myt, och till stor del har hon lyckats.
Tanken har av en framstående klassiker avfärdats som bisarr, men varför måste vi föreställa oss alla den homeriska epikens namn som fantasifigurer? Varför kan inte Helena ha existerat i verkligheten och handlat på ett sätt som har modifierats, förskönats och förvridits under seklernas gång?
Hur som helst behärskar Bettany Hughes det komplexa materialet med elegans och för samman arkeologiska belägg, litterära källor, mytologi och egna iakttagelser och reflektioner till en mycket tillfredsställande helhet.
Stilen är livlig, ofta suggestivt sensuell i ordets vidaste betydelse: hon får oss att höra, lukta, känna, smaka, se det förflutna. Helena framstår här som en mycket mer självständig personlighet än den vi är vana vid, från ett samhälle där det var vanligt för en kvinna att från tidig ålder utbildas till krigare, att ärva tronen och att välja sin egen make (ibland mer än en samtidigt).
De slösande rika illustrationerna berikar Hughes argument och visar hur djupt bilden av Helena finns ingraverad i den västerländska föreställningsvärlden. Klarläggandet av förhistoriska sociala, politiska och religiösa system är särskilt intressant och tjänar som ett välbehövligt korrektiv till den av kristendomen påverkade negativa uppfattningen av Helena och därmed av alla kvinnor.