”Fotboll och dikt lever av samma jord, luft och sol.” Litteraturvetarna Torbjörn Forslid och Anders Ohlsson bestämde sig en dag för att frångå sina textkritiska undersökningar för att i helfigur studera författaren till ovanstående ”aforism”, och resultatet av deras efterforskningar heter ”Fenomenet Björn Ranelid”. Författarnas tanke var att Ranelid inte helt kan begripas om man enbart läser hans vid det här laget ansenliga litterära produktion, man måste också analysera och förhålla sig till den andre Ranelid, estradören och provokatören som medvetet gjort alla delar av det komplicerade medielandskapet till sitt.
Motorn som driver Forslids och Ohlssons projekt framåt kan anses vara Björn Ranelids ideliga pendlingar mellan högt och lågt, ena stunden är han höglitterär, andra stunden gör han reklam för mejeriprodukter eller utdelar slag under bältet mot andra kändisar. Det framgår tydligt att föremålet för deras studie bergtagit dem, de framstår som obrottsligt lojala mot Ranelid, fast det här och var i framställningen finns anledning att komma med följdfrågor.
Visserligen pekar de ibland på Ranelids ambivalens, såsom i förhållande till marknadskrafterna som han i början av sin karriär skarpt ifrågasatte för att de ”hotade den allvarligt syftande konsten och litteraturen”, men som han så småningom skulle ge sig i våld med, inte minst genom att ställa upp i reklamsammanhang.
Författarnas delvis okritiska, redovisande hållning – naturligtvis finns hela den så kallade Ranelidfejdens alla ord och motord med i boken – hjälper mig inte att förstå en författare som ena stunden kan säga ”Jag har dömt mig själv till att aldrig håna och kränka en annan människa”, för att i nästa stund ta heder och ära av kända personer för att de är överviktiga eller för att de inte har ett lika unikt språk som han.
Efter läsningen av boken kvarstår det största av alla frågetecken, något som Forslid och Ohlsson faktiskt bättre hade kunnat utreda, nämligen: hur kan Björn Ranelid framställa sig själv som förfördelad när han i det offentliga rum där han oftast rör sig som fisken i vattnet plötsligt kan bete sig som en tjurig barnunge och gnälla över att han inte fått Piraten-priset, och häva ur sig att de som missunnat honom priset är fascister?
Författarna till ”Fenomenet Björn Ranelid” gör i själva verket ingenting för att vi ska förstå vem han egentligen är, fastän de påstår sig analysera både mediepersonen Ranelid och romanförfattaren. Möjligen har den förstnämnde blivit dem övermäktig, därav bokens slagsida mot hyllningsskrift.
Mig intresserar det mycket varför Björn Ranelid, som måste anses vara ofantligt lyckosam som författare – hans böcker säljer i stora upplagor, när han framträder drar han fulla hus och inte utan skäl (han är en fenomenal estradör) – inte står ut med att någon annan människa tjänar mer pengar, säljer i större upplagor eller får mer uppmärksamhet än han. Det är sådana saker som jag kan grubbla mig halvt fördärvad över medan Forslid och Ohlsson i detalj beskriver Ranelids exempellöst framgångsrika karriär.
Och varför i hela fridens namn drog de inte in festföremålet själv i framställningen? Helt enkelt försökte pejla det motsägelsefulla, ambivalenta och delvis obegripliga djup som mediernas gunstling Ranelid besitter? Eller var de ängsliga för att Ranelid skulle kollra bort dem ännu mer?
Nästan samtidigt med ”Fenomenet Björn Ranelid” utkommer också ”Jag skänker dig mina vackraste ord” av Björn Ranelid. Det är nog den märkligaste skrift jag har haft i min hand. Metaforerna och aforismerna som inryms mellan de vackert designade pärmarna (omslaget föreställer en brunbränd, blonderad Ranelid i helfigur vandrande längs havet) är hämtade från Ranelids böcker och är översatta till tre av världsspråken, franska, engelska och tyska. Jag blir förvånad över att de inte också översatts till kinesiska, Ranelid brukar vara framsynt.
På något sätt är det ändå Björn Ranelids megalomana föreställningar om sin egen betydelse i universum som av och till får mig att falla till föga. Kritiskt läser man dessa exempel på svulstig självmedvetenhet tills man inser att ordet pretentiös inte längre täcker Ranelids ambitioner. Han är ett fullständigt unikum, precis som han alltid har sagt, och jag måste nog låna Martina Lowdens ord i Kulturnytt om att Björn Ranelid borde fridlysas.
