Visst kan gamla fotbollsspelare bli bra skriftställare. Niklas Kind­vall skriver barnböcker, den Öster-fostrade renegaten Mats Rhodin är en skicklig filmforskare, och Tottenhams gamle striker Garth Crooks (den förs­ta färgade spelaren som gjorde mål i en FA-cupfinal) har lämnat bidrag till den brittiska minoritetsdebatten.

Rhodins backkollega i AIK Thomas Bodström spelar i en lägre litterär division. Hans bok Rymmaren handlar om ett mord på Österåker, om en fritagning och om politiska och juridiska dribblerier. Och om kärlek, då en gift försvarsadvokat (med trassligt äktenskap, surprise, surprise) blir vettlöst förälskad i en före detta åklagare som blivit polis.

Men Bodström har inga idéer om litterär gestaltning. Han berättar och slår fast, han visar ingenting. Och hans språk saknar alla nyanser. De flesta negativa känsloreaktioner beskrivs med adjektivattributet ”jobbig”. När inte det ordet täcker upprördheten, kan en polisman tala om grova förbrytare som ”dom här hänsynslösa typerna”. Tala om domesticerat språk.

Bodström hemfaller också åt slappa tautologier och förvir­rade verbval: ”Stigs och Gerds antipati för varandra var ömsesidig och hade pågått länge.” Men antipati är ett tillstånd, inte en aktivitet.

Och när den kvinnliga huvudpersonen får samvetskval sedan hon varit sjukskriven en kort tid, beror kvalen på ”hennes lutheranska arv”. Det är de gamla vanliga flosk­lerna. Annars ger romanformen möjlighet att bryta genom invanda ­föreställningar och förslitet tänkande; Bodström rider på dem, bekräftar fördomarna snarare än blottlägger dem.

Romanens kritiska perspektiv är konstnärligt högst blygsamma. Bodström försvarar indirekt sina förslag om buggning genom att låta den sympatiska före detta åklagaren, som annars motsätter sig riggade förhör och korruption, framföra dem. Hans ”avslöjande” om tjänstetillsättningsmyglet avslöjar ingenting; det stryker blott våra förutfattade meningar medhårs. Och Bodströms nidporträtt av en kvinnlig, borgerlig justitieminister med ”tantfrisyr” saknar all satirisk udd; det är bara översittaraktigt.

Thomas Bodströms bok brister både i gestaltningsvilja, språk, psykologi och samhällskritik. Det hjälper inte att Liza Marklund på skyddsomslaget hyllar den, samma Marklund som på sista sidan avtackas för sin hjälp till författaren.

Fast där ser vi äntligen en ­gestaltad idé, bokens enda. Ty romanen handlar om den ideologiska klassens scratch my back-reflexer.