I vår senaste stora litteraturhistoria, Lönnroths och Delblancs ”Den svenska litteraturen”, har Sven Delblanc givit ett fint porträtt av sin själsfrände Hjalmar Bergman . Själv språkkonstnär av hög klass och en lysande romanförfattare går Delblanc igenom en rad egenskaper hos diktarbrodern Bergman, hans främlingskap i verkligheten, hans groteskerier och clownerier, hans ovilja mot modernismen – fastän han själv var en av modernismens stora föregångare – hans maktbegär och sviktande självkänsla, hans obenägenhet att predika någon ideologi eller ens politisk uppfattning.
Men så kommer plötsligt mitt inne i framställningen ett pistolskott, som kommer läsaren att rycka till. Hur utfaller hans jämförelse mellan de två giganterna i vår litteratur August Strindberg och Hjalmar Bergman? Litteraturhistorikern Delblanc svävar inte på målet. Så här lyder hans domslut, distinkt formulerat i en enda kort mening som man aldrig glömmer: ”Strindberg skapade ett språk, Bergman skapade den svenska romanen.”
Att Strindberg kommer att leva länge på sin språkliga uppfinningsrikedom behöver man inte betvivla. Men av de båda genierna var onekligen Hjalmar Bergman som romanförfattare den mer originelle och nydanande. Delblanc utvecklar detta närmare när han visar hur Bergman med till exempel ”Vi Bookar, Krokar och Rothar” skapar vår första kollektivroman, vår första stora, realistiska samhällsskildring. Strindberg må ha varit en stor satiriker. Men den yngre diktaren, bankmannens observante son, visste så mycket mer om ekonomiska realiteter och kunde därför ge en vida mer djupträngande och illusionslös samhällsskildring.
För egen del är jag frestad att ge Delblanc rätt. Men även den som inte gör det måste medge att Hjalmar Bergmans romankonst bildar en gnistrande alptopp i vår svenska prosa. Just därför att han är så stor och därför att han betytt så mycket för både svensk teater och romankonst, blir varje dokument från hans hand så intressant.
I dagarna har Bonniers påbörjat ett väldigt företag, nämligen att låta utge diktarens 1500 brev från år 1897 till och med 1930, det vill säga från det år han var 14 fram till hans sannolikt självvalda död. I Brev I. 1897–1908 får vi läsa 384 brev från barn- och ungdomsåren, alla noggrant kommenterade. Men detta första band skall följas av ytterligare tre innan företaget förts i hamn.
Eftersom Bergman levde i ett tidevarv då man ännu inte tanklöst satt och raderade bort sina e-mail, går det att via hans brev få veta mycket som vi eljest aldrig skulle ha haft en aning om. Breven var för våra författare i äldre tid ofta en experimentverkstad, där de lekte med tankar och infall som så småningom flyttade över i deras skönlitterära verk. Och åtminstone inför vissa adressater blottade de sig ibland öppenhjärtigare i breven än i diktverken.
Att Bergman i sin konst ofta dolde sig bakom symbolism och bisarrerier, det vet vi. Men var han i breven så mycket mer oförbehållsam? Kerstin Dahlbäck, som behärskar ämnet bättre än de flesta, uttrycker i sitt utmärkta förord starka tvivel. ”I verken som i breven döljer sig Bergman bakom avsiktliga oklarheter, tvetydigheter, ironier, paradoxer och understatements. Det händer, skriver han till kritikern Klara Johanson 1913, ’att jag halft omedvetet sträfvar efter en icke-förståelse’. Denna distanserade attityd finns också i breven. Det förlänar dem en suggestiv gåtfullhet och en stark känsla av att något lämnas osagt och reserveras för uttolkaren.”
Det är utmärkt sagt. Men naturligtvis är saken komplicerad. Ibland får man känslan att Bergman på en och samma gång önskade att bli förstådd och att inte bli det. Ett stort barn med ömhetstörst och gränslöst gemenskapsbehov framträder, när han för pappas pengar rest till Italien 1901 och sitter och skriver brev hem till föräldrarna i Örebro. Hur underbart Florens än må vara för en konstälskande ung man, händer det att han längtar hem. Och det är ingen måtta på hur han gullar och daltar med pappagubben och ”Lilla grodan” modern, i avsikt att bli omtyckt och förstådd.
Men för sitt inre drar han ner rullgardinen. Bara för biktmodern Alma Hedberg, en ungdomsvän till hans mor, antyder han i hemlighetsfulla vändningar, att Italien också är ett farligt land. ”Ett land, där lidelse och feghet paras för att föda laster. Ett land med eld, eld, eld – utan dygdens band. O, det är ett land för mig, som elden ger Laokoonplågor!” Inför de unga korgossarnas skönhet vid de katolska processionerna eller målaren Sodomas konstverk San Sebastian, med den torterade manskroppen, står han fascinerad, kanske utan att ens själv vilja erkänna sin homoerotiska läggning. Om den hemligheten sluter han sig krampaktigt, helt naturligt eftersom homosexualitet på den tiden ännu var straffbar.
Ett författarliv är ofta enformigt. Många av de tidiga breven skildrar bara väder och vind, förkylningar, postgång och idel trivialiteter. Men från andra löper viktiga trådar in i Hjalmar Bergmans fiktiva verk. Den som läst om Iglinge brunn i ”Herr von Hancken” inser plötsligt att Hjalmar Bergman och hans pappa inte drack brunn förgäves i den tyska kurorten Ems. Och den italienska läsningen av Savonarola kom väl till pass i romanen om ”Savonarola”.
Sverker R Ek, som skrivit ett med Kerstin Dahlbäck konkurrerande förord, kan också sin Bergman och sammanfattar utmärkt diktarens relationer till en hel rad adressater. För filosofen Hans Larsson liksom för Ellen Key tycks Bergman ha hyst obegränsat förtroende. Med den blivande svärfadern August Lindberg utbyter han viktiga tankar om teaterkonstens villkor och med sin blivande svärmor, den stora aktrisen Augusta Lindberg, kan han både gnabbas och slåss – för en tid blir hon hans viktigaste lektris och medsammansvurna.
I denna första volym läser man med stigande häpnad kärleksbreven till Stina Lindberg, henne som han 1908 gifte sig med. De är skrivna i en munter jargong som rymmer djupa fonder av misströstan och iskallt maktbegär. Ömsom vill han smeka, ömsom plåga och martera. ”Jag fordrar blind och obetingad lydnad. Jag ska skaffa mig en liten piska, det ska jag. Sen får vi se!” Man frågar sig hur den vackra unga flickan vågade slå följe med en sådan nietzscheansk domptör? Men hon vågade, och så gick det som det gick.
Den svenska kritiken är övervägande snäv under Bergmans tidiga författarbana. Undra på att han tycker att Carl David af Wirsén skulle passa bättre på Långholmen än i Akademien eller att han gärna skulle trampa Bo Bergman på liktornarna, bara han fick tillfälle. Därför vantrivs han också här hemma. ”Jag kan icke med Sverige mer än bit- och tidvis.”
Man får i denna första brevskörd bilden av en diktare som famlar efter sin identitet och som ständigt befinner sig på flykt. Men antingen resan går till Italien, Tunis, Grekland eller Turkiet är det kanske verkligheten och sig själv han är mest rädd för. Från den ångesttrampolinen tar han sats och skapar stor och gripande konst.
