Hatet mot muslimer utgjorde ämnet för en omfångsrik studie som debattören och författaren Andreas Malm gav ut i fjol. Tesen var att islamofobin är ett utslag av en växande fascism i Europa, och tolkningen av begreppet var vid nog för att rymma varje mer eller mindre kritiskt uttalande om islam. Malm målade upp bilden av ett nätverk av islamhatare som inkluderade allt från liberaler till högerextremister. Hans framställning innehöll även omfattande historiska exposéer från medeltid till det nära förflutna.
I samma anda har nu religionshistorikern Mattias Gardell skrivit ett till formatet, om än inte till ambitionerna, blygsammare arbete som han helt enkelt givit titeln ”Islamofobi”. Han är mindre ordrik och mer systematisk, men i flera avseenden känns hans bok som en akademiskt präglad kortversion av Malms.
Ofrånkomligen genomkorsar de bägge samma områden och tar upp samma ämnen till diskussion. Deras ställningstaganden skiljer sig heller inte nämnvärt åt. Gardell organiserar sin text som en kritik av en rad föreställningar som ingår i vad han kallar för en islamofobisk kunskapsregim, vilket man enkelt skulle kunna beskriva som en uppsättning systematiserade fördomar.
Islamofoberna finner han, liksom Malm, överallt och Dilsa Demirbag-Sten framstår som en av de ledande svenska företrädarna. Internationellt utgör Ayaan Hirsi Ali en given måltavla. Hon är för Gardell en simpel karriärist som har tagit sig fram i världen genom sitt islamhat.
Till den islamofobiska kunskapsregimen hör påståendet att det skulle finnas en utbredd antisemitism bland muslimer. Som Gardell ser det handlar det enbart om hållningar hos enstaka individer eller marginella rörelser. Att hävda att det inte existerar några demokratier i den muslimska världen är för Gardell ett annat exempel på islamofobi och han radar upp ett antal länder med muslimsk majoritetsbefolkning som han anser uppfyller ”minimidefinitionen” på demokrati. Listan omfattar Albanien, Bangladesh, Bosnien-Hercegovina, Burkina Faso, Indonesien, Komorerna, Madagaskar, Malaysia, Maldiverna, Mali, Niger, Pakistan, Senegal, Sierra Leone och Turkiet.
Motståndet mot slöjan framstår som ett centralt tema inom den islamofobiska diskursen och Gardell ägnar ett kapitel åt denna fråga. Jyllands-Postens famösa Muhammedteckningar tas naturligtvis också upp till behandling, liksom åtskilligt annat som vid det här laget har beskrivits, analyserats och diskuterats otaliga gånger under de senaste åren.
”Islamofobi” innehåller inte mycket nytt och den inbjuder heller inte till något samtal kring de frågeställningar som berörs. Gardell talar om hur det förhåller sig och den som har invändningar riskerar att bli betraktad som språkrör för den islamofobiska kunskapsregimen.
