En svensk politiker, folkkär och med internationella ambitioner, frammanade en gång föraktfullt bilden av Sverige som en ”randstat”.
Han hade säkert rätt i det.
Lika rätt hade då den folkkäre svenska proggidol som i en sångtext kallade Sverige för ”en flugskit i utkanten av världen”.
Carl Bildt och Björn Afzelius. Skilda temperament, skilda retoriska skolor, vitt skilda världsuppfattningar – men ändå med samma nationalmasochistiska kalldusch till budskap.
Det måste ligga något i det.
Här i randstaten/flugskiten Sverige älskar vi våra idoler till dess att de blir internationella och vi börjar dyrka dem och definiera oss som folk utifrån dem. Men frågan är om inte en växelverkan är igång, för de mest svenska av svenska internationella idoler delar de drag som vi anser vara typiskt nationella. Blyghet, integritet, jordbundenhet och saktmodig professionalism som vinner i längden.
Främst av dessa ikoner är Greta Garbo.
Jag föreställer mig att Ellen Mattson tog ett djupt andetag innan hon beslöt sig för att skriva en roman om Greta Garbo. När hon andades ut hade hon Vendela Berg i andedräkten.
Om någon någorlunda modern människa kan mytologiseras så är det väl det svenska butiksbiträdet som blev stjärna i Hollywood kring 30-talet. Ellen Mattson undviker att mytologisera och spekulera. Hon uppfinner Vendela Berg, som möter Garbo ombord på skeppet Kungsholm på väg till New York från Göteborg och kommer att bli filmstjärnans hushållerska och confidante under några år.
Utifrån Vendela Bergs perspektiv skildrar Mattson de ständiga förflyttningarna mellan olika bostäder i Los Angeles, sveken från betrodda anställda och filmmogulernas nyckfullhet.
För den som kan sin filmhistoria är historien självklar – bland annat Garbos minst sagt lyckosamma övergång från stumfilm till ljudfilm, där många andra skådespelare vaknade till en grusad karriär. För den som här möter svensk films största stjärna för första gången vill jag inte röja något.
Hellre berömmer jag Ellen Mattsons hantverk och handhavande av de biografiska källorna. Alla som har följt Mattsons författarskap vet att hon är en litterär arkitekt av Guds nåde. Personligen kunde jag önska mig lite mer sattyg av henne, eftersom hon mycket väl skulle förmå att jävlas en del, men låt gå för det gedigna.
Greta Garbo kom till Hollywood med regissören Mauritz Stiller, för vilken hon spelat i ”Gösta Berlings saga”. Stiller kroknade av den maskinella miljön/utmanövrerades och petades av filmbolaget. Garbo blev kvar och blev en stjärna.
I dag minns man Garbo mest på grund av hennes extrema avoghet gentemot publiciteten. Det var en önskan om anonymitet som naturligtvis innebar att skvallerpressen blev desto mer aggressiv och har lett till att Garbo förmodligen är den mest uppmärksammade av alla från den sena stumfilmstiden.
Det där är en regel för oss – att den som vill dölja sig bara blir än mer exponerad – men i 30-talets celluloidiska guldekonomi var det vansinnigt exotiskt.
Ellen Mattson låter i sin roman Greta och Vendela råka ut för ideliga intermezzon i form av dolda fotografer, profiterande grannar och det för idoler så outhärdliga dilemmat: om man inte klär av sig skinnet så kommer fansen att hata en. I synnerhet en inledande – dokumenterad – episod när Garbo vid ett besök i Stockholm tvingades fly från en förorättad beundrarskara, berättar Mattson drabbande kyligt.
Det biografiska tumultet till trots har Ellen Mattson lika självklart som elegant undvikit frestelsen att snaska på Greta Garbo. Tvärtom: om man närmare studerar den tid och de miljöer hon beskriver så finner man att hon är väldigt återhållsam.
Vi kanske tror att vår tid är de yttersta av dagar vad gäller kändisjournalistik och skvaller, men den är ett intet i jämförelse med Hollywood på 30-talet. De syndikerade skvallerkrönikörerna Hedda Hopper och Louella Parsons bedrev personliga vendettor gentemot filmstjärnor som inte varit hovsamma nog. De hade 75 miljoner törstiga läsare bakom ryggen. Skandalerna i drömfabriken var lika ofantliga som dagliga.
Men Ellen Mattson låter allt det där ske som utanför en ljudisolerad kupa. Man anar ståhejet, men hör det liksom i fjärran. Allt som betyder något är det försiktiga förhållandet mellan två kvinnor i en modernistisk ostkupa – Greta och Vendela – som på samma gång delar allt och inget. Det slutar, i motsats till de flesta filmerna från den tiden, olyckligt.
