Var gång man ska skriva något om Suzanne Brøgger är det en lång inledning som först måste klaras av – om den okonventionella uppväxten, den oförvägna sexualiteten, uppgörelsen med kärnfamiljen i 70-talsboken ”Fräls oss ifrån kärleken”, vardagslivet i den lantliga själländska avkroken och kanske också något om pälsarna och turbanerna eftersom det yttre spelat en viss roll i Brøggers självheroiserande författarskap.
När det ska handla om en bok som den nu aktuella ”Slöjan” måste jag också nämna klippboken ”Kväve” från 1990 där Brøgger på resa i Oman njuter av friheten i ett könssegregerat samhälle och utvecklar sina tankar om den explosiva sexualitet som blir följden när könen skiljs åt, till skillnad från den sexuella desarmering som följer av den västerländska friheten.
Problemet med hennes resonemang är bara att hon tycks utgå från att vi –det vill säga västerlandet –inte själva fattar vidden av denna desarmering, medan jag för egen del tror att det är just desarmeringen som är syftet och den stora vinsten. En författare som fransk-algeriska Nina Bouraoui har också beskrivit den könsuppdelade världens reglerade sexualitet som dynamit, där varje centimeter blottad hud är en detonation, men Bouraoui gör det med vämjelse.
Tanken om den förlorade sprängkraften återkommer alltså i Brøggers senaste bok ”Slöjan”, som är en lång berättande dikt där författaren klär sin privata biografi i haremsdräkt och framträder som Aziyadé, schejken Jafars favoritslavinna. Den tonåriga flickan är nyväckt och rart liderlig, ”en lysten mö” som sedan hon deflorerats skickas till ett nordligt land för att avsluta sin skolgång och vars uppgift det är att hålla schejken på gott humör med berättelser medan svärdet hänger som ett hot över hennes huvud. Berätta, annars dör du!
”Tusen och en natt” är självklar bakgrund, liksom de sedvanliga haremsföreställningarna om odalisker i äventyrliga kroppsställningar, men boken handlar också om skriften som växer fram under hotet om död: Aziyadé lär sig skriva och blir till sist det hon berättar så att schejkens svärd inte längre kan förändra något, vare sig det faller eller ej. Det är en historia om underkastelse, lek, lust, rollspel – och litteratur.
Brøgger hör till de författare som återanvänder teman, bilder, anekdoter, till och med ordagranna formuleringar i sitt författarskap. Har man läst hennes böcker och minns det man läst riskerar man alltså att känna igen sig. Lite förenklat kan man säga att den stora samplingsboken ”Sölve” (2008) var en vidarebearbetning av teman som finns redan i ”Torkväder” (1980), och på samma sätt är ”Slöjan” en omdiktning av ”Crème Fraiche” (1978), där Brøgger skildrade sitt romanjags uppväxt och hur hon/det initierades sexuellt som 15-åring av en dubbelt så gammal man som blev henne mentor i projektet att leva fri och vidga världen.
Redan i ”Crème Fraiche” kallade han henne ”min lilla mö” och hon kallade honom ”min märklige herre”, och det fortsätter de nu alltså med i ”Slöjan” som följer skeendet i den tidigare boken nästan till punkt och pricka, fast Brøgger roar sig med utklädningslekar. Internatskolan dit hon skickas blir en asyl, ett flygplan blir en flygande matta, en fransk diplomat blir en schejk men det är ändå samma historia ned till minsta rosett, parfymflakong och violettlackerad nagel.
Men lika mycket som jag tyckte om breddningen och fördjupningen i ”Sölve”, lika svårt har jag för denna haremsomdiktning, för här sker inte mer än det gjorde förra gången, det sker bara med andra ord, i andra kläder. Hon berättar samma historia om sig själv, fast bakom slöjan.
Brøgger har sagt att hon vill ta tillbaka erotiken från marknaden och placera den där den hör hemma, i poesin och fantasin, och kanske kan man med god vilja läsa hennes bok som en lekfull erotisk dikt. Frågan är bara hur man ska relatera hennes tankar om den västerländska sexualitetens förlorade sprängkraft till dessa haremsmiljöer, där kvinnornas underkastelse och instängdhet är lustans förutsättning.
Om man istället tar fasta på det litterära temat, om författaren som blir till för att avvärja döden, tvingas man konstatera att dessa berättelser om pilska slavinnor som slickar, suger, kittlar och fnittrar shejken till behag inte riktigt orkar bära upp en sådan tyngd. Kvar blir något som det kanske är enklast att kalla för en vilobok, en sådan som Virginia Woolf brukade skriva mellan sina mer ambitiösa romaner för att koppla av och roa sig själv. Jag är säker på att Brøgger haft mycket roligt medan hon skrev, även om jag själv är måttligt road.
