Det är svårt att inte bli entusias­tisk över Malte Perssons tredje bok Dikter. Redan utstyrseln frammanar ett småleende; den ser ut som en volym i en postum utgåva samlade skrifter. Och på förs­ta sidan får man sig till livs bland annat följande: ”Vilken frågespalt kan svara på / hur hårt en skådespelare måste slå / sin garvsyrade känslas tändstål // mot den kärva tidens molngrå flinta / för att antända den fuktiga stubin / vars bomb tänks att förinta / klosterdagarnas förkalkade rutin?”

Det här är poesi som en sorts uppdaterad romantik, en romantik som har lagt bakom sig Mallarmé och John Ashbery och springer vidare, genom dagens Sverige, dagens värld. Det här är gammal dikt för ny värld; inte i konserverande syfte, utan för att antända den kärva tidens fuktiga stubin, för att motarbeta informationsflödets förkalkade rutin. Den utnyttjar alla de poetiska medel som står till buds, och det med besked; rytm, rim, ljudlikheter, metaforer, ordlekar, hela baletten.

Persson har gjort sig känd som en kärnfull, beläst bloggare, och som en särpräglad författare. Första diktboken, ”Apolloprojektet” (2004), var i någon mening ultramodern. Ändå kombinerade den det nya, outforskade, med närhistorien. ”Dikter” är ett steg i en lite annan riktning, kan det tyckas. Ändå griper den tidsmässigt tillbaka delvis redan till tiden innan debuten, prosaboken ”Livet på den här planeten” från 2002. ”Dikter” består av fyra avdelningar, den första, ”Tankar om morgonen” enligt uppgift tillkommen 2004–2005, den andra 2004–2006, tredje 2005 och sista 1997–2003.

Den nya riktningen i ”Dikter” är en tydligare inriktning på jaget: ”Den lilla besatta kikaren, / nyss riktad mot viken och sundet, / har vänts om för introspektion, / begrundan, spektralanalys.” Men det ska inte förleda någon att tro att det handlar om någon sorts ­bekännelsedikt eller rättfram centrallyrik. Mer då som Ashberys parodiska ”Självporträtt i en konvex spegel”. Här är inte jaget upphöjt över den omgivande verkligheten, snarast utgör det en medvetandezon mitt i verkligheten, locus för hjärta och hjärna.

Bokens två första avdelningar är i mitt tycke de mest briljanta. Här samsas träffande, fantasifulla formuleringar med en sorts sublim klumpighet i syntaxen; gedigna sonetter och andra diktformer varvas med snillrika ekfraser. Det är berusad dikt ”Mot den nyktra solens glob”.

De två senare avdelningarna bjuder på en större formell variation, lakoniskt kärva uttryck varieras med smått surrealistiska prosastycken; texterna här är ställvis lysande, ställvis gäckande, de öppnar sig inte lika omedelbart och övertygande som mycket annat i boken.

”Dikter” har lite karaktären av plock, av axplock ur fataburen. Man får ingen knivskarp silhuett av diktaren, här har prövats lite ditt och datt, mestadels dock med stor framgång.

Persson vet vad han gör, han är boksynt; läsaren vilar trygg i hans bildade händer, eller som han själv skriver i en av bokens starkaste dikter: ”en observatör slår i sina / händers manualer – väntar / på att bortom kanten än en gång en knivsudd / ljus skall rapporteras siktad: / guld, skarpt som ett stänk/ av grapefruktsaft i ögat.”

Persson fångar i ”Dikter” något av den äldre diktens storhet, återskapar exempelvis något av den symbolistiska diktens bubblande ironi och dekadenta charm, ger en liten vink om något som ännu inte uttömts, en glimt av poesin som de tusen möjligheternas land. ”Dikter” är en av de mest njutbara böckerna jag hållit i handen under de senaste åren.