En natt någon gång vid mitten av 1950-talet sitter Tage Erlander, då statsminister sedan snart tio år, ensam på ett hotellrum. Det är en ovanlig situation. Normalt bor han inte på hotell under sina talarturnéer utan hemma hos någon partikamrat. Han är uppenbarligen bekväm med hotellrummets ensamhet, för han gör en ovanligt utförlig anteckning i sin dagbok. Anteckningen upptas av en fråga som gnagt honom en tid: partiets framtida uppgift.

Han börjar med att konstatera att man nu har genomfört i stort sett allt det man krävde makten för att göra. Man har infört en anständig socialhjälp, bostadsbidrag, sjukförsäkring, barnbidrag och en pensionsreform är i vardande. Vad återstår, vad skall partiet ställa sig för stora uppgifter när man slutfört allt det som vid århundradets början sågs som utopier? Länge vrider och vänder han på frågan, betraktar den ur olika synvinklar, men hittar inget tillfredsställande svar. Återstår det då inget annat än att förvalta vad som uppnåtts? frågar han sig. Till sist tvingas han motvilligt medge att han blir svaret skyldig.

Den fråga Erlander ställde sig den där natten var berättigad och den har varit socialdemokratins ständiga dilemma alltsedan dess. Kanske övervanns den tillfälligt under Palmes ledarskap, men den löstes inte. Palmes retoriska energi hade en entusiasmerande kraft och han ägde en djärvhet som kortvarigt lyckades överskyla den svårighet som Erlander grubblat över. Han kunde genom sin bildning och sin internationella utblick lyfta frågor som tidigare tyckts omöjliga till storslagna och engagerande höjder och han fick viss hjälp av tidsandan som drog åt vänster under första hälften av hans partiledartid.

Tage Erlanders funderingar på sitt hotellrum är intressanta på flera sätt, men kanske framför allt genom de frågor och perspektiv de inte ställer. Inte ens en politiker av Erlanders kaliber kunde föreställa sig vad framtiden skulle bära i sitt sköte. Det är med politik som med krig, de nya bataljerna utkämpas alltid med föregående striders föråldrade vapen och taktik. Det är snarast en naturlag, en begränsning i den mänskliga fantasin.

För lite mer än ett halvt århundrade sedan var det omöjligt att ens gissa vilken värld och vilket samhälle vi skulle leva i i dag. Vägen till dagens Sverige kom emellertid att kantas av en osannolik serie av segrar för det parti som enligt Erlander inte visste vilka uppgifter som väntade. Segrarna kom ändå och de föddes alla ur den medryckande berättelsen om det folkhem som byggts av ett fattigt och förtryckt folk.

Den berättelsen ägde en förvånande tyngd och behöll långt efter att den börjat urholkas sin fängslande kraft. Till stor del var det socialdemokraternas eviga rad av segrar, själva deras politiska framgång, som underminerade folkhemmet. Trots det ständigt upprepade kravet på ökad jämlikhet gick det inte att undvika att själva jämlikheten utplånade det sociala medvetande som präglat det gamla Sverige. Trygga anställningsvillkor, förbättrade inkomster och en demokratiserad egendomsfördelning lade grunden för ett samhälle där arbetarklassen från 60-talets mitt krympte och ett mer flytande och svårfångat mellanskikt bara växte.

Denna utveckling hade en upplösande verkan på folkhemmets ideologiska och materiella grundval. De reformer som genomfördes var alla emancipatoriska och betydde att arbetarnas barn fick bättre utbildning, högre löner, mer individualistiska liv och blev alltmer välbeställda. Den individualism som så ofta skylls på arbetsgivarnas propaganda skulle ha varit verkningslös om inte socialdemokratins reformer lagt en materiell grund för den. Det var socialdemokratin som byggde bort fattigdomen, bostadseländet, skapade full sysselsättning och tillsammans med näringslivet formade den svenska välståndssagan.

Trots dessa förändringar i det svenska samhället, där alltfler bodde i egnahem, eller i bostadsrätter, arbetade i manschettyrken och upptogs av aktiesparande och låneekonomi, fortsatte socialdemokratin att bygga vidare på berättelsen om folkhemmet. När nya frågor ryckte in på den politiska scenen, som miljön och den snabbt ökande invandringen, sökte man möta dem med smärre justeringar i folkhemstanken och vägrade att förstå att denna berättelse långsamt var på väg att dö.

Inte ens under de hårda besparingskampanjerna under 90-talet ville man erkänna att folkhemsberättelsen hade rämnat. Partikaderns reaktion blev i stället en hämningslös längtan tillbaka till ett samhälle som gått förlorat.

Men nostalgi löser inga politiska problem. Med en provokativ formulering kan man säga att socialdemokratin segrade sig till döds. Folkhemmet kan inte lösa miljöproblemen, inte ens om man döper om det till det gröna folkhemmet. Det var helt enkelt inte konstruerat för det.

Vi har fått ett samhälle där mer än hälften av befolkningen bor i städer och inte på landet. Den moderna migrationen från fattiga till rika länder har skapat en ny och svagt utbildad underklass, som saknar organisatoriska instrument för att slåss för sin sak. Det har urholkat tilliten till politiken i vår tids sociala gemenskaper. Det är närmast ofrånkomligt när människor lever i jättestäder där man inte känner sina grannar och där ens personliga vänner och kontakter sköts av sociala medier över avstånd som inte tillåter personliga möten.

Inget av detta kunde Tage Erlander föreställa sig på det där hotellrummet vid 50-talets mitt. Han var som alla andra fångad i sin samtids tankefigurer och det var också Olof Palme, Ingvar Carlsson och Mona Sahlin.

Dagens svenskar har i allmänhet inget gemensamt med det folkhem som en gång så starkt dominerade Sverige. De tänker på hur deras hus och bostadsrätter stiger i värde. De spekulerar över hur de bäst sparar sitt överskott i fonder och aktier, de drömmer om snabba cash och de tycker inte de får valuta för sina skattepengar. Kort sagt: deras solidaritet är inte i nivå med deras inkomster.

Det är inte det samhälle socialdemokratin ville eller avsåg att bygga, men det är det samhälle den har skapat. Vi har genom socialdemokratins oavlåtliga framgång till sist fått ett samhälle där folkhemstanken inte längre lockar, där den inte ger några ledtrådar till framtidens politik och där jämlikhetsreformerna har utplånat jämlikhetsmedvetandet. Man kan tycka vad man vill om detta, men man kommer ingen vart genom att fortsätta hänge sig åt nostalgiska drömmar. De är visserligen ljuva och för ögonblicket trösterika, men de är alltigenom orealistiska.

Den europeiska vänstern föddes ur franska revolutionen och var till en början bara en benämning av dem som satt till vänster i den franska deputeradeförsamlingen. Vänstern identifierade och har fortsatt identifierat sig med revolutionens stora slagord: frihet, jämlikhet och broderskap. Med tiden byggdes detta grundläggande budskap ut till en värld av teorier om det ideala samhället och vägen dit. 1800-talets utopister – Owen, Saint Simon och Marx – föreställde sig ett samhälle där klasskillnaderna utplånats genom ett ständigt växande överflöd. I dag har vi detta överflöd och klasskillnaderna har kanske inte dött bort men de har minskat och ändrat karaktär.

Tillit och kontroll är centrala mekanismer i varje välfungerande samhälle. De är nödvändiga för att upprätthålla tilltron till samhällets institutioner och med de anonymiserade samhällen vi lever i blir institutionerna allt viktigare för att vår vardag skall fungera. Det är professionella institutioner som sköter alla centrala funktioner från dagis till åldringsvård.

Men institutionerna blir allt mindre skickade att klara dessa uppgifter i samma takt som individualiseringen och anonymiseringen tilltar. Tillit växer bäst i samhällen där människor knyts tillsammans med personliga band och sådana band blir alltmer sällsynta i dagens miljonstäder. Där kan man bara lita på sig själv och endast sällan på andra.

Dagens politiska landskap ser därför inte ut som forna tiders. I dagens skandinaviska samhällen har alla politiska partier förstått att det inte går att vinna val i kamp mot välfärdsstaten. Det gäller också vår tids borgerliga partier. De vet att välfärdsstaten är oberörbar och de har därför accepterat den helt och fullt. Arbetarrörelsen är inte längre ensamma om folkhemmet och de kanske inte ens är bäst på att forma det efter vår tids människor och mentalitet.

Den förändringen kunde Erlander begripligt nog inte föreställa sig på 50-talet. Våra föreställningar om framtiden påverkas medvetet eller omedvetet av de konflikter och tankemönster som behärskar vår samtid. När världen förändras blir vi därför alltid överraskade, dessutom obehagligt överraskade som alltid när vi upptäcker att vi plötsligt inte känner igen, varken oss själva eller vår omgivning.