En betydelsefull dag med lätt folkfeststämning gryr i Lerstaden i Kina på våren 1979. Av förklarliga skäl är det varken religiös högtid eller kungligt bröllop som står på agendan, utan något helt annat. Den kinesisk-amerikanska författaren Yiyun Lis debutroman ”De hemlösa” från 2009 börjar i stället med hur staden förbereder sig för en avrättning, som skall föregås av obligatoriska fördömelseceremonier, planerade på olika ställen i staden. Dit skall människor komma från skolor och fabriker för att stärkas med slagord och ta avstånd från den förhatliga kontrarevolutionären.
Den dödsdömda är Gu Shan; tidigare fanatisk rödgardist, som under sina år i fängelse tagit avstånd från de gamla idealen, och genom komprometterande dagboksanteckningar avslöjats som kontrarevolutionär. Trots att Shan på ett sätt är bokens centrum, är hon det genom sin frånvaro. Hennes liv före fängelsetiden glimtar fram ibland när fadern, lärare Gu, minns hur hans älskade dotter gradvis förvandlades till en våldsam främling, under den kulturrevolution där unga rödgardister kunde göra lite vad de ville med befolkningen, utifrån anledningar som utrotande av borgerliga rester och bestraffning av bristande kommunistisk anda.
Den människospillra som bakbunden släpas fram på fördömelseceremonierna, med avskurna stämband och stulna njurar, blir i Yiyun Lis tappning ändå inte något oskyldigt offer; paradoxen som nyttjas skickligt av Li är istället att Shan döms till döden för det hon inte gjort, snarare än för det hon gjort, som att misshandla sina gamla grannar och sparka en gravid kvinna i magen.
De människor som utrymmet i boken delas mellan påverkas alla på ett eller annat sätt av Shans avrättning och de händelser den sätter i rörelse. Där finns nyhetsuppläsaren Kai som vantrivs i sitt privilegierade äktenskap och ser Shan som en möjlig väg till ökad frihet om rätt aktioner inleds. Där finns också den utsatta och handikappade Nini, som låg i magen som Gu Shan sparkade, och som drömmer om kärlek och ett tryggt hem; liksom de gatsopande makarna Hua, som saknar de flickor de hittade vid vägkanten och uppfostrade till sina döttrar.
Yiyun Li skapar, med sitt tvärsnitt genom stadens befolkning, en rik och färgstark bild av ett samhälle där det mänskliga och medkännande lever sida vid sida med det avstängda och likgiltiga, ibland i en och samma människa. En pojkes sällskapshund blir en annans middag; och den inte alltför smarte Bashis önskan om att få se en kvinnas intima delar speglas groteskt i hur en annan man stympar den avrättade Shans kropp.
Utan några stora åthävor, men med stor effekt, visar romanen upp den avgrund som oundvikligen uppstår mellan det totalitära samhällets tomma fraser och den enskildes villkor. Personerna är, som originalets titel anger, rotlösa i ett samhälle som kapat banden till det förflutna och som framställer sig som rättvist, jämlikt och perfekt, men endast bjuder rättslöshet, korruption och osäkerhet.
Yiyun Lis roman är både sorglig och upplyftande, och ibland fasaväckande. Den släpper inte sitt grepp om läsaren och lyckas förena de stora frågorna om mod, ansvar, utsatthet, kärlek och övergrepp, med den enskilda människans förmåga eller oförmåga att hantera dem.
Och även om dagens kineser kanske inte matas med daglig retorik om hur de alla lever i en honungsburk, så visar nyhetsrapportering från Kina i dag att mer än man vill tro kunde ha utspelat sig i Yiyun Lis Lerstad 1979.
