Med jämna mellanrum, mellan all drivved och allt bråte, kommer en juvel ut på svenska. Det är Jan Stolpes nya översättning av Platon, som nu har nått fjärde bandet. Oftast använder recensenter ord som ”kulturgärning” om den typen av översättning, och en sådan är den förstås. Det är förträffligt att vi får en ny, vacker Platon på vårt språk. Men den där recensentglosan ”kulturgärning” förråder nog ibland en sorts hjälplöshet i förhållande till Platon. Som om man inte visste vad man skulle ha honom till. Som om man bara hade en vag känsla av att kultur är ”fint” och att Platon naturligtvis hör till kulturen.
Frågan är alltså vad man skall ha Platon till i dag. Vårt samhälle har ett märkligt kluvet förhållande till saker som är främmande. Å ena sidan berömmer vi oss av vara så öppna för det främmande, det ”andra”. Å andra sidan är det aldrig någon som riktigt vill stifta bekantskap med det (och på universitetet lägger vi därför ned de ämnen som låter oss möta kulturer som är främmande och annorlunda – som latin eller sanskrit). Och låt oss vara verkligt tydliga på den punkten: Platon är på många sätt mycket främmande, mycket annorlunda.
Den som tar sig igenom vår nye Platon möter sådant som i dag för de flesta mest förefaller absurt – och det alldeles bortsett från att dessa sena texter i Platons verk verkligen är mycket svåra. Det nya bandet innehåller dialogen ”Parmenides”, som rymmer en mycket viktig kritik av Platons egen lära om formerna (eller ”idéer”, med tidigare översättningars språkbruk), trilogin ”Theaitetos”, ”Sofisten” och ”Statsmannen”, den gåtfulla ”Timaios”, som handlar om kosmos och dess ursprung, det lilla fragmentet ”Kritias” och slutligen ”Filebos”, en undersökning av lustens förhållande till förnuftet.
I dessa texter utvecklar Platon en ny, tyngre, mer ansträngd stil; det mesta är knivigt, mycket är dunkelt och en hel del förefaller alltså om inte direkt absurt så åtminstone märkligt.
Här finns alltså något att göra sig hemmastadd i för den som faktiskt vill vidga sina vyer. Och det första som man bör möta är Platons största upptäckt: här möter vi faktiskt civilisationens grundval, för Platon upptäcker tänkandet självt. Den som leder dialogens samtal, oftast Sokrates, utgår ifrån det som sägs, av folk i allmänhet eller den han talar med, och börjar ställa besvärande frågor.
Och säkert men inte alltid sakta blir läsaren och samtalspartnern medvetna om att alla dessa hävdvunna eller nymodiga föreställningar om lycka, kunskap, det goda, bilder, lust, förnuft eller den rättfärdiga staten är självmotsägande. Samtalspartnern är inte bara oenig med Sokrates: han är även – och detta är det avgörande – oenig med sig själv. Så Sokrates leder de samtalande till nya insikter inte bara utifrån ståndpunkter som Sokrates själv uttalar, utan framför allt utifrån de åsikter som de andra redan har gjort gällande.
Här, i förhållandet att Platons talande vederläggningsmaskin utgår från den inre logiken i samtalspartnerns självmotsägande och därför steg för steg självförgörande uttalanden, möter vi en grandios vision om argumentation som är ändlöst produktiv, spännande, anspråksfull och djärv. Samtalsledaren leder de samtalande till nya insikter genom att frågande påvisa det självmotsägande och otillräckliga i deras tänkande.
Diskussionen handlar därför inte om att Sokrates menar att människorna har fel: de har, heter det, egentligen inte behov av några ”andra som vederlägger dem – de har fienden och motståndaren i sitt eget hus”, eftersom de redan har åsikter som motsäger deras felaktiga åsikter. Själen, heter det på ett vackert ställe i ”Sofisten”, kan inte ”få någon nytta av de tillförda kunskaperna förrän en vederläggare har behandlat sitt offer, fått honom att skämmas, avlägsnat de åsikter vilka fungerar som hinder för kunskaperna och gjort honom så ren att han enbart anser sig veta det han faktiskt vet och inget mer”. Detta, den interna kritiken utifrån meningsmotståndarens egna utgångspunkter, är Platons gåva till civilisationen – den största – och den som har studerat Platons föregångare och samtida vet hur overkligt små de förefaller jämte honom.
På några punkter är den här läsaren frågande inför översättningen. Stolpe skriver påfallande ofta ”ting” där originalet bara har ett pronomen och där det i texten handlar om sådana företeelser (exempelvis begrepp) som vi inte brukar kalla just ”ting” på svenska, nämligen konkreta föremål. I ”Statsmannen” (269 d) kallas till och med formerna (idéerna) ”de mest gudomliga av alla ting” där originalet har tois panton theiotatois, ordagrant ”de mest gudomliga av alla”. Men dessa former är knappast ”ting” i vanlig eller ens ovanlig svenska. ”Ting” smakar helt enkelt för mycket av konkretion och föremål, och översättningen minskar därför precisionen i Platons text på ett onödigt sätt.
Men bortsett från den anmärkningen har Jan Stolpe återigen gjort Platon till vacker, precis svensk prosa, och det arbete med texterna och tidigare forskning som framtonar i de förklarande noterna är verkligt beundransvärt.
Kulturgärning, javisst. Men det här är inte ett dött föremål eller fossil, inget märkligt djur i formalin. Det är ett bidrag till samtidskulturen som gör den mycket, mycket lättare att leva med.
