Idén till ”Canongate myth series” föddes i ett förläggarhuvud 1999, och sex år senare publicerades den första boken i detta ambitiösa försök att låta moderna författare tolka gamla myter. Projektet är internationellt, David Grossman har skrivit om Samson medan Klas Östergren fått ta hand om den fornnordiska biten, men än så länge är det de engelskspråkiga författarna som dominerar.
En kort inledningstext berättar att Michel Fabers ”Malkus testamente” är ett resultat av projektet, däremot sägs inget om vilken myt som ligger till grund för romanen. Den upplysningen finns dock på Cannongates hemsida – det är Prometheusmyten som här kläs i modern och något förbryllande dräkt.
”Malkus testamente” handlar om en kanadensisk lingvist vid namn Theo Griepenkerl som befinner sig i ett museum i det krigshärjade Irak när en bomb förstör delar av byggnaden och nio papyrusrullar trillar ut framför hans fötter ur en trasig staty. Det visar sig att Theo hittat ett femte evangelium, skrivet på arameiska av en man som befann sig i händelsernas centrum – Kaifas tjänare Malkus, han som fick sitt öra avhugget av Simon Petrus i Getsemane. Till skillnad från de andra evangelisterna skrev Malkus ner allt han såg genast efter Jesu död och dessutom var han enligt egen utsago en av de få som var närvarande under korsfästelsen.
Hans skildring av förloppet bär autenticitetens grymma prägel, men den skiljer sig från den hallstämplade versionen på några avgörande punkter. De sista orden löd inte alls så som vi har fått lära oss och någon uppståndelse var det inte heller tal om, däremot antyds att lärjungarna kan ha sett underliga syner på grund av drogintag.
Den för romanen avgörande händelsen är dock inte papyrusrullarnas innehåll utan att Theo stjäl dem. Prometheus var titanen som stal gudarnas eld för att ge åt människorna, och som till straff blev fjättrad vid en klippa där han fick utstå eviga plågor i form av en örn som dagligen hackade i hans lever. Av denna den mänskliga kulturens beskyddare gör Faber en cynisk forskare som stjäl för att tjäna pengar och vars lilla rest av akademisk ryggrad egentligen bara mobiliseras för att ha något att ta skydd bakom när mordhoten börjar komma. Theos översättning av Malkus testamente blir en världssensation, men själv tvingas han till botgöring för sitt grundskott mot kristendomen och stationerna på hans plågovandring skildras mycket underhållande: att läsa läsarrecensioner på Amazon, att förödmjukas i talk-shower, att bli jämförd med Da Vinci-koden och Harry Potter. Samtidigt lider han av ryktena om självmord bland troende som anser sig berövade sitt ljus, och på romanens andra plan kretsar fåglarna kring ljusbringaren Jesus döda kropp och hackar i hans lever medan Malkus står och tittar på med sitt avhuggna öra hängande ner på halsen. För något mirakulöst helande av detta öra som Lukas påstod i sitt evangelium var det ju aldrig tal om – enligt Malkus själv.
Ja, det hela är mycket fyndigt. Michel Faber är en driven författare och bitvis extremt rolig, en fulländad företrädare för engelsk wit trots sin holländsk-australiska bakgrund.
Men boken är kylig, lika cynisk som sin hjälte, och riktningen är oklar, det drar ibland iväg mot ren situationskomik och landar till sist i en satir över bokbranschen snarare än en modern myt. Av den storhet som är kärnan i berättelsen om Prometheus finns inte mycket kvar – men kanske är bokbranschen sådan att ingen storhet kan leva där?
Jag vet inte vad Faber har velat säga. Föga förvånande saknar den nya myten den gamlas tydlighet.
