Eric Pauli Fylkesons klippbok Nästa liv, tack är tillägnad poesigruppen Vesuvius. Det ter sig följdriktigt när man tar del av bokens texter, av vilka de första är hämtade från stenciltidskriften Feber som Fylkeson drev tillsammans med de två andra poeterna i gruppen, Bruno K Öijer och Per-Erik Söder. Det man framför allt slås av när man läser Fylkesons tidnings- och tidskriftstexter från 1973 och framåt, är nämligen i hur hög grad han förblivit sina ungdomsideal trogen.
Per Bäckström skrev häromåret en uppslagsrik avhandling om outsiderproblematiken hos Öijer. Men frågan är om inte outsiderskapet är minst lika markant hos Fylkeson - även om det hos honom tar sig andra uttryck. När han på 90-talet arbetade som kommunalpolitiker för bland annat folkpartiet så kan man förstås se det i linje med en strävan att just gå emot strömmen för vad som förväntas av en svensk skönlitterär författare eller kulturutövare
överhuvudtaget.

Men framförallt har Fylkeson genom alla år lyckats behålla en samhällskritisk hållning, vilken ter sig så mycket mer konsekvent som den inte bara riktar kritik mot den ekonomism och nyliberalism som fick så starkt fäste under 80-talet, utan i lika hög grad vänder sig mot den typ av vänsterradikala ”kulturarbetare” som gör allt för att upprätthålla bilden av sig själva som upproriska trots att de inte riskerar någonting med sin ”radikalitet”, utan tvärtom är fullkomligt integrerade i kulturetablissemanget och ofta också i den socialdemokratiska maktapparaten - och som belönas därefter, med styrelseposter, utredningsuppdrag, utmärkelser av oliks slag etcetera.

Redan 1974 i ”Feber” skriver Fylkeson om hur hans och Öijers poetiska rörelse ”motarbetas av både marxister och borgare. Båda sidor är rörande eniga om att det som gör oss icke önskvärda är att vi envist bejakar den urgamla och självklara tanken att varje människa är med och skapar världen på villkor att världen ständigt får möjlighet att förnyas i varje människa”.
Inte utan komiska poänger skildrar han i slutet av nästa decennium hur han uppmanar publiken till allsång av psalmen ”Härlig är jorden” efter en i övrigt lyckad diktuppläsning på Kafé 44 men möts av oförstående blickar och en kompakt tystnad. Han konstaterar lakoniskt: ”Vad som slutligen gick upp för mig var att den största provokation en konstnär i dag kan utsätta sin publik för, är att erkänna sig till en urkristendom ”.
Men Fylkeson är ingen provokatör för provokationens egen skull. Snarare handlar det om att följa sitt hjärtas röst oberoende av tillfälliga intellektuella trender och modenycker, att skriva en poesi som berör människor inte enbart rent intellektuellt, utan tvärtom på ett uttalat existentiellt plan. Här handlar det snarast om att, som det sägs i en text från 1974, ”skriva böcker är att försöka konservera en illusion av det flammande livsvattnet”.

Det är väl inte för inte som den svenske diktare som det i denna bok oftast refereras till är
Bertil Malmberg - en författare som även han gick sin egen väg oberoende av tidens vindar. Med Malmberg delar Fylkeson inte bara en sällsamt lyrisk blick utan även en melankolisk, kritisk hållning gentemot nutiden där skepsisen framför allt tar fasta på nutidsmänniskans avsaknad av estetisk sensibilitet och en därav följande brist på respekt för det djupast mänskliga.