Som ett klockrent exempel på den nya tidens författarroll, kändisen, anmäler sig givetvis deckarförfattaren Camilla Läckberg. Hon är en av landets kommersiellt mest framgångsrika författare. Hon syns i tv och veckopress. Hon är gift med en annan kändis och har låtit en kändisfotograf ta bilden av henne på omslagsfliken. Hon är sammanfattningsvis ett varumärke.

Ja, så här blir det ofta när nya böcker av sådana författare skall recenseras. Verket kommer i skymundan och författaren i förgrunden. Framgångarna på marknaden lockar inte sällan fram känslor av olust eller fördömande från recensenten. Snacket om att klyftan mellan finlitteratur och populärlitteratur skulle höra historien till är alltså struntprat.

Av någon anledning är det alltid de kvinnliga populärförfattarna som kommer sämst ur kritikeranstormningen. Den för hela moderniteten så karakteristiska sammankopplingen av kvinnlighet med konsumtion och kommersiell masskultur krockar med den lika seglivade kodningen av den litteräre skaparen som manlig. Denna krock upplevs uppenbarligen som hotfull av många. När jag (för ovanlighetens skull) skrev en ganska positiv recension av en av Liza Marklunds romaner för några år sedan fylldes mejlboxen och kommentarsfälten av så överhettat misogyna utfall att man knappast trodde sina ögon.

Efter denna inledning är det väl hög tid att faktiskt kommentera Läckbergs nya bok som text, och inte bara som handelsvara. ”Änglamakerskan” heter den och bjuder på igenkänning för såväl fans som belackare. Miljön? Fjällbacka. Genre? Deckare. Huvudpersoner? Mjukispolisen Patrik och hans populärlitterärt författande yrhätta till sambo Erica. Komposition? Klipp mellan dåtid och nutid. Budskap? Tydligt.

De flesta intrigtrådarna löper samman i den gamla barnkolonin på en ö utanför Fjällbacka. En mörk och, trodde man, begravd gåta från det förflutna dras upp till ytan igen. I mitten av 1970-talet försvinner en hel familj spårlöst från kolonin. Undantaget är minsta dottern Ebba, kvarlämnad ensam och sedermera fosterhemsplacerad. Brott misstänks men spår saknas. Så plötsligt återvänder Ebba till ön, vuxen, med man och ett trauma av senare datum i bagaget. Spåren börjar vakna till liv. Paret utsätts för mordbrand och andra vidrigheter. Då och nu hör föga förvånande ihop, och här finns till och med kopplingar till kända nazister som Göring och Speer. Historien går igen på många sätt, tycks boken mena. Gårdagens fascister har ömsat skinn och kallar sig nu Sveriges Vänner.

Är det bra? Inte speciellt. Är det spännande? Sådär. Som några timmars kravlös underhållning fungerar det hjälpligt. Läckberg är nämligen långtifrån så dålig som hennes värsta kritiker (ni vet vilka jag menar) hävdar. Det är över huvud taget svårt att förstå uppståndelsen kring detta författarskap. Böckerna är liksom varken tillräckligt bra eller dåliga för att förtjäna den. De är lagom, och författaren är långtifrån den ”fulkulturens drottning” hon utnämndes till härförleden i en DN-intervju. Här finns ju inget fult. Trots alla mord och sjaskigheter så är Läckbergs prosa ren, blank och flack. Det är litteratur som håller sig för god för kulturens lägre regioner och tryggt appellerar till den lagom bokintresserade medelklassens ”middle-brow”-smak.