Gymnasieläraren Rickard Jonsson är idag verksam som forskare vid Lärarhögskolan och Centrum för forsking om internationell migration och etniska relationer, vid Stockholms universitet.
Hora och bög. Könsord och invektiv haglar över skolgårdar och klassrum. Vem fäller sådana kränkande ord och varför? Vem ser du spontant framför dig? En trolig kandidat är ”invandrarkillen”. Här finns en färdig stereotyp att tillgå, skapad genom en uppsjö av nyhetsinslag och debattinlägg, larmrapporter och populärkulturella alster av allehanda slag.
Men är det bara ”invandrarkillar” som använder fult språk? Vad menas egentligen med fult språk och vem bestämmer det? Kan det fula språket användas för andra syften än de förolämpande och kränkande? Ja, detta är några av de många frågor som behandlas med öppet, nyfiket och kritiskt sinne i Rickard Jonssons doktorsavhandling Blatte betyder kompis.
Jonsson följde under ett års tid en grupp killar på en högstadieskola utanför Stockholm. Han var speciellt intresserad av att studera deras språk och vad det säger om synen på könsroller och gränsdragningar mellan svenskar och invandrare. Det visade sig nämligen att de råa skämten, de retfulla kommentarerna och de sexistiska tillmälena ofta användes på ett sätt som inte hade med avsiktliga kränkningar att göra, utan om att skapa en gemenskap i gruppen. Som en av killarna, Nejib, säger: ”Blatte betyder kompis för mig.”
Allra viktigast i killarnas kommunikation tycktes utforskningen av den egna maskuliniteten vara. Det handlar om att vara kille, och det låter kanske inte så svårt eller märkvärdigt. Men det handlar framför allt om att vara kille på rätt sätt. Och det är en annan femma. Det är viktigt att se bra ut och ha rätt kläder – men man får inte likt en tjej tillbringa för mycket tid framför spegeln.
Kroppskontakt mellan killar är starkt reglerad. Det är okej att brottas och slåss kärvänligt med kompisarna, men se upp så det inte missförstås. Det gäller alltså att balansera på rätt sida av den gräns som vetter åt det feminina och det homosexuella. Det flitiga användandet av ordet bög bör enligt Jonsson ses i detta ljus. När en man från RFSL kommer på besök i klassen och talar om fördomar blir han inte hånad eller förlöjligad. Ungdomarna lyssnar med märkbart intresse.
En bidragande orsak till denna oväntade framgång var att föreläsaren själv använde ett ”fult” språk, men på ett strategiskt och avväpnande vis.
Jonssons bok påminner inte så lite om en annan mycket uppmärksammad avhandling, Fanny Ambjörnssons ”I en klass för sig” från 2003. Där stod gymnasietjejers föreställningar om genus, klass och etnicitet i centrum. Vad båda dessa avhandlingar visar är att det bakom alla verbala provokationer döljer sig mönster som sannerligen inte är specifika för vare sig invandrarkillar eller tonårstjejer. Det ständiga talet om vad som kännetecknar en riktig kille respektive tjej är en del av arbetet med att positionera sig på ett sätt som är accepterat och belönas både i och utanför skolan. Den så kallade heteronormativiteten är en av dessa reglerande mekanismer.
Jonsson kritiserar också effektivt flera av de myter och missförstånd som florerade i debatten om den så kallade blattesvenskan för en tid sedan. Sexistisk jargong kopplades på ett försåtligt sätt till ungdomar i den mångkulturella förorten, visar Jonsson. ”Blattesvenskan” är heller inte obegriplig och dysfunktionell, även om den naturligtvis inte kan ersätta den svenska som skrivs och talas i offentligheten.
Om man saknar något i denna spännande bok är det en mer problematiserande hållning till de egna utgångspunkterna. Ett språkbruk som faktiskt kränker människor är aldrig acceptabelt, skriver Jonsson helt riktigt – men problemet diskuteras aldrig särskilt utförligt. Var går gränserna för det kränkande?
Jag ser också ett problem med författarens långt drivna bekännelse till ett socialkonstruktivistiskt perspektiv. ”Ord skapar verkligheten”, skriver Jonsson på ett ställe. Men inte bara ord, väl? Om allt är sociala och språkliga konstruktioner borde ju detta även gälla socialkonstruktivismen själv.
En av killarna, Mengistu, visar sig iscensätta sin maskulinitet och sitt förhållande till tjejer på radikalt olika sätt. Ena stunden är han den tuffe och sexuellt erfarne förortskillen. Andra stunden är han den skötsamme eleven som är ointresserad av flickor. Och så är han den nyförälskade, som ber vännerna om råd.
Enligt Jonsson visar detta på ett slags spel med masker, där ingen position är sannare eller mer äkta än den andra. Jag tycker slutsatsen är mycket tveksam. Hur kan forskaren veta det? Den socialkonstruktivistiska teorin kan hjälpa till att ställa viktiga och produktiva frågor. Här får den i stället diktera svaren.
