Med romanerna "Underkastelsens sötma" och "Nikotin" inleder förlaget Isell & Jinert sin utgivning av franskspråkig skönlitteratur. Inriktningen är yngre, populär och gärna prisbelönad fransk prosa. Men förlaget får se upp så att också översättningen ger rättvisa åt det franska originalet, varnar en recensent.


Amélie Nothomb visar sin kapacitet som satiriker. Synd bara att romanen, belönad med Franska Akademiens romanpris, inte fått en värdig översättning.

När den unga belgiskan Amélie Nothomb debuterade med romanen "Hygiène de l'assassin" 1992 blev det stort rabalder i Bryssel. Hon beskylldes för att ha plagierat en av sina etablerade kolleger, Pierre Mertens. Men Amélie Nothomb var inte den som lät sig slås ner. Hon stod på sig, fortsatte sedan publicera sig i rasande takt. Sju år efter debuten kom hennes åttonde roman, den nu till svenska översatta "Stupeur et tremblements", en satir över japanskt företagande skriven som ett enda långt kapitel. Titeln syftar på den etikettsregel som föreskrev hur undersåtarna i det gamla japanska kejsardömet skulle förhålla sig gentemot sin härskare.
Om Japan vet Amélie Nothomb mycket. Hon är född i landet och behärskar det japanska språket. Av Underkastelsens sötma framgår att hon också är insatt i japanskt arbetsliv.

Boken berättar om romanjaget Amélies ettåriga anställning på ett stort japanskt företag. Hon börjar, som hon inbillar sig, längst ner i hierarkin, hennes första uppgift blir att formulera ett brev till en medlem i en av chefernas golfklubb. Hon misslyckas och så fortsätter det romanen igenom. Till slut degraderas hon till toalettstäderska. Men hon ger inte upp (vi känner igen den Amélie Nothomb som försvarade sin debutbok) utan bestämmer sig för att fortsätta på företaget anställningstiden ut. Om hon inte gjorde det skulle hon tappa ansiktet, den största skammen i Japan. Visserligen tillhör Amélie den mindervärdiga vita rasen men det gör henne bara desto mer angelägen om att betona sin japanska tillhörighet.

I "Underkastelsens sötma" visar Amélie Nothomb mer än i någon annan roman jag läst av henne vilken fullfjädrad satiriker hon är. Hennes skildring av det japanska företagsklimatet fick mig att pendla mellan fnitter och ilska. Men hon förmedlar också en medkänsla med arbetskamraterna som kom mig att minnas de intervjuer jag på 80-talet gjorde med japanska yrkeskvinnor för Svenska Dagbladets räkning. Jag kände igen Fubuki Moris kamp för att bli erkänd som lika kompetent som sina manliga kolleger och hennes ångest vid tanken på att hon vid 29 års ålder ännu inte blivit gift. Men Nothomb solidariserar sig inte bara med den japanska kvinnan, hennes sympati räcker också till för männen. Även deras arbetssituation är grotesk.

Den svenska titeln "Underkastelsens sötma" är på sätt och vis ett lyckokast. Visserligen återger den inte andemeningen i "Stupeur et tremblements" men den tar fasta på ett annat tema i romanen: Amélies fascination inför den vackra Fubuki, som är hennes närmaste chef och som blir den som kommer att utsätta henne för den största förödmjukelsen. Temas känns igen från "Le sabotage amoureux" från 1993. Också den är en jagroman. Berättaren förälskar sig här som sjuåring i en lika oåtkomlig och lika grym jämnårig skönhet, Elena, nu under faderns diplomattid i 70-talets Kina.
Men romanjaget har utvecklats mellan 1993 och 1999. Både Elena och Fubuki får Amélie att hämnas. Skillnaden är att den senare hämnden är konstruktiv. Amélie återvänder till Europa, skriver "Hygiène de l'assassin" och skickar boken till Fubuki, som sträcker vapen. Hon gratulerar Amélie till debuten. Den yttersta triumfen!

Nu måste jag tyvärr ta itu med det som jag dragit mig för i det längsta. Översättningen. Den är rent ut sagt oacceptabel, ett slag i ansiktet på en författare som skriver en så njutbar franska. Jag har listat ett stort antal grodor men nöjer mig med att ge några exempel: "Hennes hy var vit, nästan halvt genomskinlig", "besvarades med en häpen blick", "människor med bedrövliga yrken bildar sig ofta vad Nietzsche kallar en bakgrundsvärld", "Belgien har en gemensam gräns med Tyskland", "hon hade nitiskt hängivit sig åt en av Japans främsta regler", "lika häpnadsväckande som repetitiv musik", "man hade utrustat den lille pojken med en färdig handling". Och vad är "te med en lätt mjölksky"? Eller en "kalenderframdragare"? Eller en "helt frenetisk bröllopsparad"? I den franska texten används termen "parade nuptiale", en allusion på vissa insekters och fåglars parningslek. Fubuki Moris frenetiska fingrande på sitt midjebälte är alltså en erotisk invitation.
Jag föreslår förlaget att låta nyöversätta denna remarkabla roman, belönad med Franska Akademiens stora romanpris. Den har redan fått många läsare i många länder och förtjänar att få det också i Sverige.