Lars Lönnroths bok är som man föreställer sig honom själv: korpulent och fryntlig.
Här har vi memoarer som trivs med sig själva och sitt föremål. Titeln förbryllar dock något. Främmande rum? Man får snarare intrycket att Lönnroth hela sitt liv varit väl hemmastadd i världen, att han liksom puttrat genom livet med propeller på ryggen och silversked i munnen.
Ättling till Erik Gustaf Geijer, son till tungviktsprofessorn och akademiledamoten Erik Lönnroth, systerson till tungviktskritikern och chefredaktören Olof Lagercrantz, under studentåren i Uppsala du och ”Knaggen” med så gott som alla som skulle komma att betyda något i det svenska litterära livet... det förefaller knappast som om Lars Lönnroth, professor emeritus i litteraturvetenskap i Göteborg, har varit tvungen att banka på alltför många dörrar. De har stått på glänt eller helt turligt bara glidit upp.
Typisk scen: Den unge litteraturstudenten Lönnroth pluggar sent en vinterkväll flitigt på sitt rum på Arkadien i sällskap med gode vännen Hans Björkegren, blivande författare, och översättare. En snöboll smackar in i fönsterrutan. Lars och Hasse kikar ut och får syn på två beskänkta studenter som skrålar: ”Karl Vennberg är Sveriges största poet!”.
Det är Jacob Branting, blivande kulturskribent, och Sven Delblanc, blivande diktare.
Sven och Lars blir vänner för livet, även om vänskapen under en period stuvas undan i frysen.
Lars lär under uppsalaåren känna också andra blivande kulturpersonligheter som Göran Palm, Anders Ehnmark, Kerstin Ekman och Lars Gustafsson. Men det är något särskilt med relationen till Sven. Möjligen är det avståndet mellan dem som för dem samman, som på 80-talet får dem att med sådan uppsluppen iver samredigera Bonniers stora svenska litteraturhistoria.
I en av memoarernas mest gripande passager berättar Lars Lönnroth om sitt sista möte med Sven Delblanc. Det är november 1992. De har inte setts på ett år. Delblanc är svårt cancersjuk. Han har just fått Augustpriset för sin bok ”Livets ax”. Lönnroth ska intervjua honom. Samtalet glider in på Uppsala och det tidiga 50-talet och Delblanc berättar om hur tafatt han då känt sig inför Lars och andra akademikerbarn och hur han försökt bli som dem.
Efter intervjun går Lars och Sven på krogen och svirar. Det är sista gången de ses. Två veckor in i december dör Delblanc.
Bondsonen och professorspilten. Den dystre diktaren och den sangviniske akademikern. Don Quixote och Sancho Panza.
Lars Lönnroth skulle här kunna protestera mot förringandet av de svårigheter han trots allt tvingats övervinna i sitt liv, exempelvis tvånget att som ung välja mellan den svenska professorskarriärens hala trappa (pappa) och opinionsbildarens lömska catwalk (morbror). Han räddade sig genom nödutgången – till exilen och ett självvalt outsiderskap.
Stridsskriften ”Litteraturforskningens dilemma” (1961) gjorde Lönnroth känd som arg ung man, i harnesk mot förstockade och konservativa professorer. Hans publicistiska verksamhet på 80- och 90-talet etablerade honom i rollen av kulturkonservativ professor, i harnesk mot förflackningen och Dagens Nyheters kulturredaktion.
Lönnroth har ställt sig vid sidan av. Och kanske just därför alltid bjudits in. Först till Berkeley – där han undervisade under de mest dynamiska hippie- och revoltåren (vad kan i efterhand vara mera rätt?). Långt senare till posten som kulturchef på Svenska Dagbladet – där han bara stannade drygt halvannat år, men hann göra desto mer (det mesta för övrigt rätt, när han får säga det själv). Lönnroth sammanfattar utflykten till SvD genom att citera Muminpappans skildring av umgänget med hattifnattarna: ”Streck-streck-streck – men roligt hade vi”.
Det har också hans läsare.
Lars Lönnroth är en medryckande memoarförfattare – frivolt fräck i stilen, underskruvat underhållande. Att konsekvent anonymisera en akademisk antagonist till professor Pingvin är kanske barnsligt – men skojigt.
Det finns så mycket som är kul här, så många festliga anekdoter, att man lätt glömmer att det samtidigt finns en helt annan berättelse inflätad i sagan om Lycko-Lars. Den handlar om hur ”kloka pappa” skiljer sig från ”tokiga mamma”. Den handlar om sinnessjukdom och svek, om en mor som förlorar fotfästet och en far som stelnar till monument och vad detta gjorde med en prudentlig och rundnätt prins.
Ett annat liv. Förtjänar kanske sin egen bok?
Per Svensson är författare och skribent i Sydsvenskan, tidigare kulturchef i Expressen.
