Den libysk-brittiska författaren Hisham Matars roman ”Analys av ett försvinnande”, hans andra, analyserar en sons längtan efter sin försvunne far. Fadern, som kidnappats av säkerhetsagenter från hemlandet, stod den avsatte kungen nära, men deltog också i revolten där kungen avsattes. Han blev en ledande politiker även i den nya ordningen.
Men revolutionen äter sina egna, och fadern anklagas för att vara en reaktionär fiende till revolutionen. Han flyr, sonen Nuri växer upp i Egypten. Och fadern kidnappas när Nuri är 14 år.
Det finns likheter med Hisham Matars egen familjehistoria. Hans far Jaballa Matar arbetade för den libyska FN-delegationen när han 1979 anklagades för reaktionära avvikelser och flydde till Egypten. 1996 kidnappades han i sin exil och har sedan dess inte kunnat spåras.
Hisham Matar nämner inte vilket land den försvunne politikern ursprungligen kom ifrån, blott att familjen gick i landsflykt i Egypten. Kronologiska detaljer pekar på Libyen, även om den avsatte kungen halshuggs i Matars roman; Libyens avsatte kung Idris levde i exil 14 år efter Gaddafis statskupp.
Romanen kretsar kring Nuris sökande, men också kring den gåtfulla attraktionen till styvmodern Mona. Hisham Matar skriver i jag-form, och han fyller Nuris berättelse med sinnliga detaljer som både speglar sval elegans och hetare känslor i dennes förhållande till styvmodern. Den intensiva känslan för styvmodern ger texten dess ena tyngdpunkt, den andra är sökandet efter fadern som blir konkret först efter tio år.
Då blottläggs en sanning i vilken både fadern, Mona och Nuris tidigt döda mor framträder i nya och överraskande nyanser. Nuri tvingas ompröva de sanningar han tidigare tagit för givna. Kanske syftar titelns ”anatomi” (i originalet) även på ett annat försvinnande, på den undflyende sanningen om Nuris eget liv. Det ena avslöjandet leder till det andra. Det är som om det ena lagret efter det andra skalas av i Nuris självbild.
Den stora frågan blir inte bara vem hans far egentligen var, utan även vem han själv är. Successivt framträder han i ny dager, medan bilden av fadern får allt suddigare konturer. Hisham Matars roman inbjuder till en politisk läsning. Den brittiska och amerikanska kritiken har också relaterat den till den arabiska våren. Men det vore att reducera dess mänskliga betydelse. Hisham Matar målar det politiska i klara färger, som en tydlig bakgrund. Men romanen skimrar i sina sparsmakade detaljer.
Genom försiktigt antydda känslor skapar Hisham Matar en text laddad av vackert undflyende stämningar och en konstnärligt fruktbar tvetydighet. Han låter läsaren få allt fastare grepp om skeendet och Nuris upplevelse, men han ger den också skuggbilder och nyanser som gör att någon entydig tolkning aldrig kan naglas fast.
Så skapar författaren en vacker växelverkan mellan läsarens förväntningar på ett förklarande ljus och skeendets eget dunkel.
