Det sovjetiska samhället under Josef Stalins tid vi makten är ett outtömligt ämne. Berättelser om periodens grymheter kommer i en aldrig sinande ström och de är ofta mycket gripande och läsvärda. Det gäller också de nya böckerna ”Stalins Barn” och ”I Stalins våld”.
De båda böckerna är när det gäller angreppssätt mycket olika. ”Stalins barn” är snarast en skönlitterär och på många sätt skakande uppgörelse med den tid då ”den stora terrorn” kastade Sovjetunionens människor ut i ett tillstånd av fundamental skräck och otrygghet. ”I Stalins våld” handlar om Stalins framfart i Polen under den tid då han ännu var Hitlers allierade.
Båda böckerna är på var sitt sätt angelägna i en tid då kunskapen om dessa vedervärdiga brott, vid förra seklets mitt, tycks på väg att blekna och bit för bit falla i glömska. De lägger kanske inte så mycket nytt till den forskning och den kunskap vi redan har om perioden, men de berättar en angelägen historia väl och ibland mycket fängslande. Den stalinistiska terrorn var på ett egenartat sätt blind. Den tycks inte ha haft något klart definierat mål, annat än möjligen att ”likvidera kulakerna som klass” och det var egentligen Lenins idé. För övrigt kunde vem som helst bli fängslad, sänd till Gulags tröstlösa straffkolonier eller helt enkelt bara bli likviderad med ett nackskott. Ingen var undantagen från risken att drabbas av detta oblida öde, bortsett från Stalin själv.
Den stalinistiska terrorn tycks ha haft som mål att skapa en grundläggande otrygghet hos människorna i det samhälle han byggde och som han trodde sig bara kunna bygga med människor som lydde hans hårda villkor av en fruktan utan gräns.
”Stalins barn” handlar om en familjs öden under denna onda tid. En familj som bestod av ytterligt lojala medborgare som var trogna den mäktige härskaren i allt och lydde hans minsta vink. De var beredda att offra sig genom omänskligt hårt arbete och stå fram som förebilder för andra som slet livet ur sig under den första femårsplanen.
Tacken för detta uteblev emellertid, om man inte uppfattar NKVD:s nattliga arrestering av fadern och åtföljande upplösning av familjen som en gärd av tacksamhet. Fadern tvingades på sedvanligt sätt att bekänna brott som till sin karaktär var absurda fantasifoster och därefter avrättas med det brukliga nackskottet.
Den övriga familjen skiljdes som agnar för vinden och fördes till olika läger eller barnhem. Ingen vågade ha med dem att göra efter NKVD:s räd. De behandlades som pestsmittade och var och en som tog kontakt med dem riskerade att smittas och dra till sig NKVD:s uppmärksamhet.
I boken om Stalins ockupation av Polen möter man en annan sida av den ryske självhärskaren. Här är han den sluge taktikern som förstår att utnyttja västmakternas rädsla för ett nytt krig, och spelar ett spel med Hitler som undanröjer varje hinder för ett kommande inferno. Hans invasion av Polen är också den en ytterligt slug operation, nästan imponerande, om det inte vore för dess fruktansvärda konsekvenser. Den frihet och självständighet som Polen uppnått under den korta mellankrigstiden krossades i ett slag av de båda fasaväckande diktatorerna Stalin och Hitler.
Att Stalin i ett senare skede av kriget kom att bekämpa Hitler och bära en stor del av segerns börda kan inte gottgöra hans enorma syndaregister i såväl det egna landet som i de östeuropeiska länder han lyckades ockupera. Hans metod var att bota pest med kolera och det leder aldrig till något tillfrisknande.
Det må vara hänt att dessa båda böcker inte säger så mycket nytt, men de är ändå mycket läsvärda och deras berättelse från denna grymma period i vår historia är både rörande och intresseväckande. De förmedlar därigenom kunskap om en period som vi har all anledning att bevara i vårt minne, om inte för något annat så för att undvika att den upprepas.
