Annika Östberg satt 28 år i ett amerikanskt statsfängelse, dömd för medhjälp till mord. Domen löd 25 år till livstid och kunde tolkas på flera olika sätt. Den mest optimistiska innebar att hon skulle kunna släppas efter att ha avtjänat tolv år av sitt straff – ett hopp hon länge närde. Så blev det emellertid inte. Efter 28 år blev hon till sist flyttad till ett svenskt fängelse och efter ytterligare ett par år där frigiven.

Om upplevelsen av denna fängelsetid och de handlingar som förde henne dit har hon skrivit en förvånansvärt ärlig och uppriktig bok. Hon söker inte offrets roll utan medger utan omsvep sin moraliska del i de gärningar som kom att bestämma hennes livsöde. Hennes berättelse är ingen snyfthistoria utan en klar och reflekterad redogörelse för ett liv som tidigt gick snett.

Annika kom till USA som tolvåring, när hennes mor gifte sig med en rik amerikan. Det Amerika hon mötte var inget paradis och hon vantrivdes i sitt nya hem och med den man som hennes mor valt. Hon rymde när hon var 13 år gammal och resten är lätt att gissa sig till. En ung tonårsflicka på drift i Amerikas storstadsdjungler kan nästan bara möta ett slags liv. Det blir närmast ofrånkomligt en kriminell tillvaro, fylld av stölder bedrägerier och prostitution för att skaffa pengar till knark, mat och kläder.

Männen i Annika Östbergs liv blev många och växlande, men alltid av en och samma typ. De var alla knarkare och gangsters. Vanligen var de småfifflare, men de var inte främmande för att bruka brutalt våld och de väjde inte heller för att döda.

För Annikas del var det mordet på en polisman, begånget av hennes dåvarande pojkvän, som ledde till fängelset. På sätt och vis var det hennes räddning. Hade hon klarat att hålla sig utanför murarna hade hon säkerligen drogat sig till döds eller på annat sätt fallit offer för våldet i den värld där hon levde.

Boken genomsyras av insikten om att mordet på polismannen som Annika dömdes som medskyldig till är en skuld som hon kommer att brottas med resten av livet. Hennes största svårighet är att förlåta sig själv.

Fängelsestraff ger varken förlåtelse eller försoning. Det leder oftast till det motsatta. Men för Annika Östbergs del blev fängelset trots dess rigorösa disciplin och nedlåtande behandling av fångarna en väg tillbaka. Själv menar hon att det var genom de kvinnliga kamraterna som hon efterhand kunde se mer förlåtande på den drogade unga tjej som hade saknat omdömet och kraften att ta sig ur sitt elände innan det slog igen alla öppningar till annat liv.

Annika Östbergs bok är skriven av henne själv och utan professionell hjälp. Den är mycket välformulerad och hennes språk kan vara både kärvt och poetiskt. Dessutom har hon något att berätta, något som andra mer lyckligt lottade kan behöva påminnas om. Det är sällan man läser en så rättfram berättelse utan minsta spår av hyckleri och tillrättalägganden. Det är en bok jag varmt rekommenderar alla, i synnerhet dem som vill veta något om det amerikanska fängelsesystemets avhumaniserande brutalitet.