Att förklara självmord är en delikat uppgift. Rottrådarna är många och okända. Oftast uppehåller sig spekulationerna vid det psykologiska, och vid konkreta händelser som föregått beslutet. Mera sällan låter man en hel ideologi bära skulden. Men i sin litteraturvetenskapliga avhandling Fria själar, som är en uppgörelse med ­liberalismens människosyn, når Nina Björk på sista sidan slutsatsen att det var liberalismen som tog livet av Victoria Benedictsson. Effektivt och med klar blick för det könsideologiska mönstret bakom minsta händelse belägger hon steg för steg sin tes, och vill på samma gång ta livsdugligheten ur liberalismen. Den ideologi som genomsyrar Västerlandets politiska och kulturella självförståelse förnekar enligt Björk vad det är att vara människa, och bör därför undermineras.

Förnekelsen rör människans biologi, att hon föds hjälplös och är beroende av andra människor för att överleva och bli en socialt fungerande varelse. Men förnekelsen rör även det sociala: det faktum att människan får sin identitet i samspel med andra människor, i relation. Liberalismen negligerar både biologiska och sociala beroenden när den hävdar, befrämjar och bygger upp samhället kring idén att männi­skan är individuell, fri och bunden av intet utom den egna förmågans begränsning. Nina Björk vill visa att detta är en chimär och en orimlighet.

Möjligen anas här ett absolut drag i hennes tänkande, något som liberalism alltid kommer att utgöra ett korrektiv mot. Liberalismen fungerar ju som idé även när det måste till kompromisser med dess grunder. Liberalism kan vara minsta öppning på glänt i varje syrefattig, stängd ortodoxi. Den behöver inte vara ren och allomfattande för att verka. Den kommer alltid att efterfrågas så länge någon annan har en alltför total bild av hur allt borde vara i de mellanmänskliga förehavandena. Och den kommer att återskapas varje gång som de oundvikliga relationella band och beroenden som Nina Björk vill uppvärdera snörs för hårt kring individens längtan efter att slippa få sin identitet bestämd av andra, och av banden till dem. Eftersom liberalismen är ett motgift mot det som kväver, och människorna alltid kommer att kväva varandra, är dess ideal lika oundvikliga som människornas beroende av varandra.

”Fria själar” faller isär i två separata delar. Den första är en kritisk närläsning av liberalismens ur­kunder och anfäder, John Lockes ”Andra avhandlingen om styrelseskicket”, och John Stuart Mills ”Om friheten” och ”Förtrycket av kvinnorna”. Del två består av Victoria Benedictssons levda illustration av Lockes och Mills idéer. Björk analyserar verken ”Pengar” och dagböckerna i ”Stora boken”, och följer Benedictsson tätt i spåren när denna viger sitt korta liv åt att befria sig från relationella beroenden, kulturella bestämningar och helt bli sin egen individ. Hennes strävan att skriva ut sig ur kvinnligheten, att bli blott människa och författare, leder till olycklighet och förvirring. Liberalismen är inte svaret på hennes dilemma, finner Björk. Tvärtom är det dess falska löften om att det går att skapa sig själv och leva oberoende av andra som utgör själva dilemmat.

I avsnittet om 1600-talsfilosofen John Locke frilägger Björk hur Locke går från att hävda en radikal jämlikhet i naturtillståndet till att godta en allt större ojämlikhet när penningen kommer in i hans tankevärld. I den tidiga lockeska föreställningen äger var och en den mat han genom arbete förvärvar, men ingen tar mer än han behöver eller kan äta upp, och ingen tar på bekostnad av andras välmående. Pengar däremot kan inte förfaras, så av dem kan man samla på sig mer än man behöver. Så fort penningen börjar styra ägandet upphör den jämnt fördelade friheten. Människor ingår då kontrakt att sälja sin kropp, det vill säga dess arbetsinsats, men eftersom man äger sin kropp och kontraktet är temporärt och frivilligt, innebär det inget brott mot frihet och jämlikhet.

Skarpsinnigt blottar Nina Björk hur Locke i en och samma bok dras med av sina idéers inneboende logiska utveckling och går från att förorda jämlikhet i frihet till att acceptera förödande ojämlikhet. Det är samtidigt en spegling av liberalismens utveckling i praktiken, vilken sedan intelligensaristokraten John Stuart Mill för ytterligare ett steg. Det som börjar med en god idé om allas lika värde och rättigheter slutar med ett samhälle med enorma skillnader i makt och möjligheter, samt förakt för den som saknar begåvning eller förmåga att förvalta den.

”Fria själar” utgår från en trivialitet, att människan har en kropp som dör om den inte får mat och vatten, samt om den inte omedelbart börjar ingå relationer till andra människor. Att det är självklarheter hindrar inte Nina Björk från att göra briljanta och stimulerande läsningar av texterna hon tar sig an. Pikant är greppet att hos Locke och Mill söka efter kroppslösheten hos liberalismen, beröringsskräcken, obehaget inför nästan. Svårare att begripa är vad Björk vill ha istället. Hon vill ”återgå till den mänskliga kroppen som grund för politiskt tänkande”. Hur ser den ideologi ut där man både medger att männi­skan blir till i relation och inte klarar sig själv, och medan barnen är på dagis kan skriva abstrakta böcker om liberalismens svagheter? Det låter misstänkt likt socialliberalismen. Men det är just det samhället som Björk avvisar som människofientligt.

Hur blir då ett samhälle som utgår från kroppen och människans beroende av andra samt avskyr penningens inverkan, om det inte också bygger in liberala friheter från relationella band? Där blir troligen svårt att andas, och några doktorsavhandlingar är nog inte att tänka på, särskilt inte för det kön som anses bäst på omvårdnad, beroende och relationer.

Det Björk förbiser är att liberalismen outtalat grundar sig på insikten om mänskliga beroenden och sociala bestämningar. Därur upprättas idén om att vi trots vår bundenhet till varandra inte ständigt måste vara det. Människan har också sin individualitet. Hon är inte enbart hänvisad till sin bakgrund, kultur och historia.