Liberalismen har utan tvekan en stark ställning på dagens ideologiska marknad. Frågan är vad detta betyder i en tid då friheten, liberalismens kärna, tycks bli allt mer beskuren. Den frågan är utgångspunkten för Isobel Hadley-Kamptz nya bok, ”Frihet & fruktan. Tankar om liberalism”. Det är en mörk bild av den västerländska civilisationen som målas upp i boken – ja, rentav som en helvetesvandring i Dantes anda.
Här beskrivs ett samhälle präglat av främlingsfientlighet, terrorism, övervakning, klassklyftor och kriminalitet. Utvecklingen på arbetsmarknaden är dyster, med allt fler arbetslösa och allt mer osäkra anställningsformer, parat med en övertro på lönearbetet som livets mening. Vilket utrymme finns egentligen, frågar sig Hadley-Kamptz, för liberala visioner om individens möjligheter att göra fria val?
I förhållande till den klassiska liberalismen måste vi, menar Hadley-Kamptz, se att det i vår tid inte bara, eller ens i första hand, är staten som är det största hotet mot friheten. Ett lika stort hot utgörs av det hon med historikern Fernand Braudels ord kallar ”antimarknad”, som består av den del av ekonomin där den fria konkurrensen är satt ur spel genom olika former av karteller och oligopol. Det är enligt Hadley-Kamptz en del av samhällslivet som får allt större inverkan på våra liv och som styr oss mycket mer än vi vanligtvis tror.
Det är inte helt klart hur Hadley-Kamptz menar att man ska komma till rätta med denna antimarknad. I socialliberal anda är hon öppen för vissa statliga ingrepp och pläderar till och med för medborgarlön som ett sätt att skapa ett mått av frihet och oberoende för individen. Det är ett av de mest radikala förslagen i boken. Annars är detta en framställning som hyllar de små ingreppen snarare än de stora reformerna. Hadley-Kamptz varnar för vidlyftiga utopier och intar en postpolitisk position som innebär att det är viktigare att lappa och laga för att få maskineriet att fungera än att byta ut delar mot något helt nytt. Det viktiga är, skriver hon, att minimera individernas makt över varandra, eftersom det är i sådan maktutövning som människors inneboende grymhet kan ges utrymme.
Hadley-Kamptz menar också att vi måste dekonstruera de liberala föreställningarna om individens fri- och rättigheter. Dessa är att betrakta som fiktioner som fyller en funktion som trossatser men som aldrig får ses som annat än just detta. Det är exempelvis, menar hon, omöjligt att tala om fria val eftersom vår hjärna hela tiden bombarderas av intryck utifrån som vi oftast inte är medvetna om. Det är också meningslöst att tala om oberoende individer, eftersom vi alla ingår i ett mycket intrikat samspel med varandra. Icke desto mindre måste vi, framhåller hon, anta att den individuella friheten finns, eftersom det annars inte skulle gå att tala om moral.
Hadley-Kamptz försök att formulera ett slags postmodern liberalism för vår tid är sympatiskt i sin öppenhet inför tillvarons komplexitet och i sin vägran att inta tvärsäkra positioner. Här sägs kanske inte så mycket nytt, men författaren är generös med hänvisningar till tänkare som hon inspirerats av. Helt klart är att den liberalism hon företräder inte har någon plats för de stora visionerna. Hadley-Kamptz finner till och med en tröst i tanken att det ändå inte går att påverka samhällsutvecklingen på det sätt vi tänker oss. Här finns en tro på historiens list där handlingar och rörelser ofta får helt motsatta effekter än de avsedda. Ett exempel är 68-rörelsens radikala systemkritik som övergick i odlandet av det individuella självförverkligande som blev något som kapitalismen kunde profitera på och stärkas av.
Frågan är dock om den tanken är särskilt trösterik. Om allt det vi gör ändå inte får avsedd effekt är det väl inte så stor idé att försöka ändra på något över huvud taget? Det finns en viss defaitism i Hadley-Kamptz framställning som ligger långt ifrån den klassiska liberalismen. Kanske är även denna signifikativ för vår tid.
